Djupt inom många av oss verkar det finnas en insikt om att allt inte står helt rätt till. Åtskilliga är de som föreslagit och ständigt kommer med nya modeller och metoder för förändring och utveckling. Men kan de förändra annat än på ytan om de inte gör upp med de djupaste rötterna för hur vi organiserar oss - hierarkismen?

Genom att återanvända fundamentet för den inbyggda över- och underordning som finns i hierarkismens herre-slav-mentalitet går det helt enkelt inte att skapa något i grunden nytt. Modellerna kommer ständigt att kapsla in kamp och konflikt, kanske till och med skapa sådan istället för samarbete och nya möjligheter.

Ingen modell är mer utvecklad än den som skapade modellen. När akademiskt skolade (oftast män) försöker sätta sig in i vad som kan vara giltigt för alla människor missar de den viktigaste pusselbiten. De är inte alla människor och kan inte sätta sig in i alla människors förhållningssätt till världen. Ändå står de över de flesta av oss andra i och med hjälp av det hierarkiska systemet, och dikterar vår världssyn.

Av alla olika modeller, metoder och förhållningssätt som olika kulturer i olika åldrar har haft, och alla olika synsätt som finns just nu hos olika grupperingar, så är det ändå den hierarkiska synen som präglar de flesta av dem. Den ordningen är det gamla paradigmet. Det verkar ha varit så de senaste 5-6 000 åren, åtminstone i hierarkiskt uppbyggda sociala strukturer. Och om de inte varit hierarkiska, så har de tolkats som det i alla fall. Det är ju naturligt, eller hur...?

Thomas Kuhn skrev om Paradigmskifte på 1980-talet. Paradigm är ett samlande ord för "hur man gör saker". Det är förhållningssätt som verkar vara allmänmänskliga och naturliga därför att de skär tvärs igenom kulturer, språk och folk. Det är de värden och värderingar som bygger mänskliga samhällen oavsett när och var. Det är den osynliga luften vi har omkring oss och aldrig ifrågasätter.

Många har pekat på tecken att en förändring är på gång, men påfallande ofta går inte dessa analyser särskilt djupt. De mäktar inte med att ta oss till den bakomliggande, den djupaste nivån, den osynliga struktur som håller uppe allt annat i vår världsbild. Utan att vi förstår den, gör den synlig, gör upp med den och dessutom visar på möjliga ersättare, så kommer inget paradigmskifte.

Den hierarkiska modellen är dogmatisk. Den bygger på dogmen att någon alltid ser dig och har makten över dig. Någon måste bestämma över andra och att det är med olika former av 'makt över' som man är framgångsrik i vår kultur. Den andra sidan av makt - 'makt att' - ges inte samma utrymme. Snarare häcklas och hånas de som genom självhjälpslitteratur och alternativ undersöker och försöker ta makten över sina egna liv. Hemma kallar vi det hierarkiska paradigmet för 'paradogmet'.

Många tjänar på paradogmet och ser utmanare som hot mot den makt de har lyckats skaffa sig. De vill inte ha någon förändring. När man påtalar att folk dagligen dör på grund av effekterna av paradogmet, rycker de bara på axlarna och hänvisar till socialdarwinistiska idéer. Helt omedvetna om att Darwin själv skrev mer om vikten av kärleksfulla relationer än om utslagning och död. Paradogmet förs hela tiden fram som det normala och naturliga, främst genom skolan. Det är där den största dosen programmering av lydiga och lättledda medborgare sker. Därför måste varenda individ själv ta sig ur det mentala fängelset av idéer och begrepp som utgör paradogmet.

Vissa saker är så vanliga att vi inte ens lägger märke till att de finns där. De är som luften vi andas - vi ser dem inte ens. Social organisation är en sådan sak.

Vi bygger strukturer i pyramidform och vi ser världen i pyramidformer. Det är det enda vi fått lära oss. Få försöker något annat och gör de det kan de få kritik för att de försöker ändra på något grundläggande mänskligt. Men jag är övertygad om att pyramidformen är inlärd, inte naturlig.

Ett annat namn för pyramidformen är hierarki. Det innebär att det alltid finns en "större fisk" någonstans. En kung, en president, en ledare på toppen. En individ som alltid får sista ordet.

Många säger att det är naturligt därför att vi är flockdjur och måste ha en hackordning. Men hackordning är att forma grupper med våld och förtryck. Underkastelse och rädsla blir utmärkande för de flesta som får stryk av starkare individer så fort de försöker ändra på något. Tänk om vi bara uppfattar det som naturligt därför att vi blivit vana vid att det är så?

Jag tror att det handlar om utveckling. Det hierarkiska sättet att se på världen är en nivå på en utvecklingstrappa där vi egentligen är fria att utveckla våra egna sinnen. Genom pyramidformen är vi istället fångar i en social ordning som missgynnar majoriteten.

De strukturer som ligger till grund för hela vår verklighetsuppfattning är omedvetna för de flesta. Vi tar de för givna om vi alls vet om att de existerar. För många finns de inte, som luften vi andas. Om vi alltså har en struktur med omedvetna hierarkiska strukturer som leder oss in i konflikter och löser dem med våld - hur skulle då en medveten och konfliktlösande organisering kunna ut?

Orden "organisation" och "organisk" har samma ursprung. Men de organisationer vi bygger idag är allra oftast hierarkiska. Kan det vara så att hierakismen är en syntetisk maskinvariant på organisering, medan det finns en organisk och naturligare ordning som vi lika gärna skulle kunna vägledas av? Den här boken försöker reda ut det och komma med förslag.

Det finns ett talesätt som lyder "Om man bara har en hammare blir alla problem spikar". När vi bara har hierarkiska strukturer måste alla förhålla sig till den sociala hackordningen. Den ordningen kallas 'naturlig' därför att djur också gör så. Jag ser det som en rest som det är dags att vi gör oss av med. Det är dags att ta ett kliv upp i den mänskliga mentala utvecklingen.

Världen omkring oss är dock full av hierarkiska organisationer och strukturer som hela tiden drar oss tillbaka in i konflikt- och krigsmentaliteten. Militären själv är ett tydligt exempel. Där finns en överbefälhavare, höga officerare, lägre officerare och soldater. Livslängden i strid är kortast för soldaterna. Det är alltid de som finns längst ner, de ansiktslösa, som offras först.

Ett annat exempel är sjukvården. Det kanske inte är lika tydligt, men dagens vårdsystem har sina rötter i det militära. Inom sjukvården är det Socialstyrelsen som har sista ordet. På sjukhusen finns överläkare, olika specialistläkare och allmänläkare. Specialisterna har lite högre värde. Under dessa finns sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträden. Längst ner finns städare och servicepersonal. Men allra längst ner finns patienterna. Det är de som offras först. I USA finns offentlig statistik som visar att rätt förskriven medicin och erkända metoder är en av de tre vanligaste dödsorsakerna. I Sverige finns ingen öppen statistik, men beräkningar pekar på att minst 3000 människor om året dör av vården, kanske till och med det dubbla. Och det handlar alltså om dödsfall när erkända och godkända metoder och preparat används.

Företag är en annan kategori. De har en styrelse med en ordförande, en VD och högre chefer, avdelningschefer, mellanchefer, gruppchefer och sen en kader av anställda. Löner och förmåner är alltid bättre för de högre lagren medan vanliga arbetare kontrolleras och bedöms hårdare. I tuffa tider av nedskärningar drabbas främst de vanliga knegarna - de många utan egna ansikten i organisationsschemat.

I skolvärlden är Skolverket den instans som arbetar fram kollektiva riktlinjer för hur varje liten lärare ska jobba. Reglerna blir allt fler och krångligare att följa, medan eleverna verkar lära sig allt mindre. Rektor är chef över en skola, under den finns studierektorer och andra ledarspecialister. Sen kommer klasslärare och ämneslärare. Intellektuella ämnen är "finare" än praktiska. Längst ner finns eleverna. Det är de som drabbas mest vid nedskärningar. Större klasser, mindre hjälp, färre och sämre läromedel blir följden och vi får en allt mindre bildad befolkning.

Föreningslivet. Det kallades "folkrörelse". En samhällskraft att räkna med där alla bidrog med sitt. I de förstelnade föreningarna väljs en styrelse och några funktionärer som ofta får rollen som "svarte petter" därför att ingen annan orkar, vill eller har tid att engagera sig. I många föreningar förväntar sig medlemmarna att det är styrelsen som ska sköta allt. När den inte orkar det försvinner medlemmar eftersom det inte finns tillräckliga skäl att vara med i en grupp där inget händer.

Kyrkor. Svenska kyrkan har sin ärkebiskop. Därunder finns biskopar och andra dignitärer, valda kyrkoråd och präster och till slut alla som är med i kyrkan.

Politiken är full av hierarkier. Det finns studier som pekar på att inte ens lokala grupper eller riksdagspolitiker har så mycket inflytande som man kan tro. Mest har landets styrande partis ledning att säga till om, och de i sin tur verkar hårt styrda utifrån, från EU, stora företag och lobbyister. Längst ner finns alla medborgare som får finna sig i att välja mellan "mamma" eller "pappa" vart fjärde år och dessemellan belastas med nya lagar, konstiga lagar, obegripliga lagar och konstiga tolkningar av dem.

Det här är ett axplock ur det sociala livet och samhället. Men även naturen betraktas fortfarande hierarkiskt av många. Näringskedjor har i litteraturen bytts mot näringsvävar, men ändå är det så många som fick lära sig det hierakiska synsättet att det fortfarande är den syn som är förhärskande. Linnés systematik - hierarkisk - är fortfarande det som är grunden för hur vi ger namn åt växter och djur. Trots att biologer har börjat se att naturen är mycket mindre hierakisk än vi inbillar oss.

Vi ser och förstår världen genom de ord, bilder och begrepp vi har lärt oss för att se och förstå världen.

Bland de grundläggande modellerna för att navigera i varandet används den hierarkiska modellen - pyramiden. Den får oss att se världen uppbyggd i hierarkier. Men är det en sann bild? Har vi nytta av att se världen på det sättet?

Många arbetar hårt för att förändra världen. Vi vill att den ska vara ett bättre ställe att leva på. Bort med orättvisor, krig, konflikter, fattigdom och snedfördelning. In med jämbördiga möjligheter, hälsa, utveckling, varje människas rätt att vara det bästa den kan vara. I de flesta fall används den hierarkiska modellen för att bygga det nya. Men går det?

Människor gör mycket av gammal vana, av uppfostran och social programmering. Det känns obekvämt att göra något ovant. Kanske till och med farligt. Bättre då att hålla fast vid det man redan tror sig veta om världen. Men är det inte just detta som sätter käppar i hjulet?

Att tänja på sina gränser och göra annorlunda är en medveten handling som kräver beslutsamhet och fantasi. Och... att börja göra annorlunda är den enda vägen till förändring.

Förändra saker kan man göra på många olika sätt. Vissa är ytliga och ofarliga, som att rösta på ett annat parti, skänka pengar till något välgörande ändamål eller våga köpa något till middag man aldrig ätit.

Andra förändringar är mer genomgripande och går på djupet och skapar verkliga paradigmskiften. De gör att man börjar se annorlunda på gamla invanda saker. De gör att man förstår världen i ett nytt perspektiv. Om du vill vara med om något sådant - läs vidare.