4 Intressant överraskning
Att resa på spåren in till tornet i Lila sektor och Hjärtlandets absoluta centrum gick betydligt snabbare än något annat transportsätt Cass kände till. Rännaren och hon skulle vara framme ungefär samtidigt, trots att denne i full fart begivit sig in mot staden redan innan hon själv hunnit klä om.
Mötet hon snart skulle ha i tornet var egentligen redundant. Men redundans var hjärtlänningarnas sätt att säkra sin lilla stadsstats motståndskraft mot yttre hot. Rännaren var i praktiken överflödig. Informationsöverföring medelst sadelväska var en charad för att hålla utomstående i okunskap. Och en strategi och ständig övning inför den dag då de artificiella systemen skulle vara ur funktion. Autenticitet vinner alltid i längden, tänkte Cassindra.
Den mörka sidan av hemlighetsmakeriet och rännarnas skenmanövrer var att tillfälliga besökare från Hjärtlandets grannstäder skulle förmås att tro att det lilla autonoma riket inte utgjorde något hot mot sin omgivning. Ett utmärkande drag hos Hjärtlandets invånare var att de, till skillnad från utsidingarna, såg innovation som en konstform. Av ren självbevarelsedrift var det långt ifrån alla tekniska lösningar och uppfinningar som spreds utanför ringmurens gräns. Och även om enstaka individer avslöjade hemligheter så kunde de avfärdas som skrönor eller lögner av dem som inte såg mycket annat än bönder och jägare innanför muren.
Cassindras funderingar avbröts av ankomsten till slutstationen. Medan hon gick den korta vägen till tornets hiss försökte hon räkna ut om hon var i tid. Rännaren skulle först till Röd central i tornets topp för att bekräfta sin ankomst, men nästa anhalt befann sig bara några våningar längre ner, hos Lila rådet. Eller snarare hos jourhavande vägvisare, vilken skulle vara hon själv i det här fallet. Medan hon väntade bakom skrivbordet i det officiella mottagningsrummet undrade hon vad som skulle träda in över tröskeln inom kort. Hon hoppades på något intressant medan hon lät tankarna vandra vidare i tystnaden.
De Röda höll ständig vakt och samarbetade med röda ur djupare lager inom de sex andra färgerna. På motsvarande sätt flöt informationen inom och mellan alla de sju färgernas sju lager, inte fritt, men i sicksack genom det holografiska samhällssystemet. På så sätt var Lila rent tekniskt sett redan försedd med fakta. Uppgifterna fanns till och med redan i de centrala arkiven som ombesörjdes av de Blå-röda, de som skyddade och beskyddade de historiska dokumenten, meddelandena från svunna tider till framtiden.
Hon väcktes ur sina funderingar av dörrknackningen. Den var kraftig och kort. Alltför rapp och bestämd för att komma från en nyantagen. För sent vidgade hon sitt känselfält för besökaren väntade inte på inbjudan utan hade redan börjat trycka ned handtaget.
Den som steg in i hennes revir var i hennes egen ålder. En degraderad eller tillfrisknande krigare kanske. Hon kände vagt igen mannen, men varken hans kläder eller markeringar gav på det här avståndet fler ledtrådar än att han var Röd. Det mörka, halvlånga håret var uppsatt i en hästsvans. Uppdragsmålning vid ögonen, Röd kod tatuerad vid tinningen. Ett ansat skägg ramade in haka, kinder och läppar. Läppar som gjorde henne märkligt medveten om sina egna.
En ansenlig bunt befjädrade snoddar som hängde från håret ned på hans ena axel fångade hennes uppmärksamhet. Kläder i gröna och bruna toner, lämpade för uteliv och strider, satt bekvämt på hans kraftfulla kropp. Rörelserna var samlade och väl avvägda, men hans stirrande ögon verkade onaturligt stora. Kanske av ögonkolet som förstärkte intrycket, eller från ritten som måste varit ansträngande för någon i hans ålder. Oavsett vilket tillhörde han kategorin ’Intressant’.
Det var något välbekant över honom, men den här mannen var muskulös och hade en naturlig pondus, medan hennes minne ville sätta hans huvud på en senig och hopsjunken kroppshydda. Vartefter han kom närmare kunde hon läsa de små markeringarna ovanför ögonbrynen. Åh… en Indigo-brandgul, Indigo-indigo, Röd-indigo. En glimt av igenkänning infann sig innan han förekom henne.
”Cassindra? Oväntat. Var är Sha-an?”
Den rösten, de ögonen. Ja, nu kände hon igen honom! G... Gah... Garam! ”Garamiel? Lever du?”
Hans blick flackade runt i rummet, sökande efter hot. ”Ja?”
Hon samlade sig och andades ut. Garamiel från Färjeläget? Vad i hela friden…? Sistgång hon sett honom var på festen efter sin första befruktningsceremoni där de skapat Melindra. Hon hade älskat honom djupt, men han bara försvann efter den. Så länge sedan nu. Han hade varit en lovande Indigo-brandgul precis som hon själv, och han hade varit en av de tolv beskyddarna vid ceremonin. Hon hade nästan valt Garam före Drakens Bastian, den unge Brandgule man hon slutligen hade valt för fadersrollen. Hon räknade efter. För över trettio år sedan.
Garams ögon var fortfarande enorma som om det som hänt vid muren hade skrämt vettet ur honom. Han stirrade på väggarna, sedan tittade han sökande på henne. Hans ögon fick henne att komma ihåg och en varm våg gick igenom henne när minnena översvämmade hennes sinnen.
”Vad gör du här?” frågade hon och avbröt förtrollningen.
”Liten skärmytsling vid Nordvästra” svarade han strävt.
”Åh, verkligen?” Hon nickade åt honom och indikerade besöksstolen på andra sidan skrivbordet.
Han satte sig vigt och förblev sittande på ett sätt som om han snabbt måste komma på fötter igen.
Det kändes overkligt att prata med honom så här, tänkte hon. Att han varit så nära utan att hon vetat om det. Mindes han att Indragården låg vid rännarvägen inom synhåll från Nordvästra tullen? Under sommaren var de flesta stadsborna ute på gårdarna som låg som pärlband utmed de åtta rännarvägarna. Även hon. Var det därför han var överraskad? Uppenbarligen visste han att Drakens Sha-an egentligen skulle vara här, inte hon. Så, kände han till tunnelspåren också? De flesta rännare gjorde inte det. Hon lyfte ena handen mot örat och gjorde en liten rörelse. Att hålla masken var inte svårt efter år av träning. Han besvarade hennes tecken, så hon slappnade av en smula och bytte från sitt försiktiga förhållningssätt. ”Berätta mer” bad hon. Han hade inte tagit blicken från henne. Hon väntade i tystnaden som sträckte ut sig tills han var tvungen att bryta den.
”Vad gör du här?” frågade han, nästan anklagande.
”Jag var ute på gården. Såg rännaren och tog anropet” svarade hon kort medan hon studerade hans reaktion. Ögonen hade börjat normaliseras men förmedlade inga tecken på att han var glad att se henne. Vid närmare eftertanke gjorde nog inte hennes det heller insåg hon. Gudars, han såg bättre ut än hon kunde minnas. Mycket bättre. Men de där fjädrarna? De var gräsliga. Ibland kunde man se Röda med dem, men hon hade aldrig sett mer än enstaka snoddar hos någon annan.
”Du skulle stannat där” sade han buttert. ”Sha-an har Lila jour idag.”
Han verkade inte bekväm i hennes sällskap noterade Cass. Han hade räknat med att träffa Drakens Sha-an, en Röd-röd-gul lärare i handgemäng och Cassindras vägsyster i Lila rådet. Men nu har jag saboterat hans kväll.
”Sha-an är upptagen på annat håll. Jag tog ärendet” sa hon syrligt. ”Jag får duga. Rännare” tillade hon avfärdande.
Han stirrade sorgset tillbaka. Jagad.
Oavsett vad som hänt så vilade de akuta åtgärderna på Röd, inte Lila som bara skulle informeras om läget. Hans uppgift här var att rapportera, så varför var han så tystlåten? Han hade inte varit snacksalig i sin ungdom heller, mindes Cass. Den rollen hade hon tagit. Rött kodspråk hade uppenbarligen inte förbättrat hans vokabulär. Titta inte på mig så där. Snälla. Hon började känna sig uttittad. Det var du som lämnade mig, eller har du glömt?
”Inget av vikt hände” började han trevande. ”Förutom en svårt skadad och en annan med smärre sår.” Han strök sin hästsvans på ett utstuderat sätt.
Omedelbart förstod hon att det var hans tur att testa henne för att veta hur långt han själv kunde gå. Medan avund av att vara utanför stack till i henne gjorde hon inget tecken av att ha sett något ovanligt, det enda rätta under omständigheterna. Ingenting är vanligt med det här, tänkte hon. Han ska inte vara här alls.
Hon tog sig tid att studera detaljerna i hans markeringar mer ingående. Hon studerade de röda, indigo och gröna symbolerna i allt mörkare nyanser som signalerade hur långt han trängt ned i lagren hos Indigo och Röd. Förutom markeringarna i pannan var smala band i olika nyanser diskret fastsydda på hans klädedräkt. En Röd ceremonimästare, minsann. Hon var själv ceremonimästare inom flera Indigo vägar.
Hans ögon följde hennes reaktioner. Det fick henne att känna sig försvarslös, vilket var absurt i närvaron av en som svurit att skydda och försvara sitt land och sitt folk. Särskilt någon så erfaren som han måste vara.
”Ett rövarband försökte ta sig över muren” fortsatte han. ”Vi tog dem, men en av våra egna fick stryk. Där fick han lära sig.” Det sista muttrade han mest för sig själv och såg närmast uttråkad ut. ”…om han överlever” tillade han lakoniskt.
Hon vred sig inför denna brist på respekt för liv. Kände han inget medlidande, eller ens medkänsla för sin Röda kollega? ”Du verkar... förhärdad.” Hon hejdade sig. Insåg att hon inte visste någonting om honom längre. ”Var har du varit i alla år?”
”Mest på utsidan.”
”Från vad jag förstår kan det vara skrämmande.” Hon försökte fiska. Att finna upplysningar om andra initierade var som en sorts dans, men att komma åt information från djupgraderade själar var som att manövrera i mörker. Vanligtvis gillade hon taktiken och munfäktandet, men den här gången sade hennes mage till henne att hålla fokus och skydda sig.
”Rädsla är en kontraproduktiv känsla” konstaterade han torrt. ”Utsidan är annorlunda. Man ska inte vara rädd för saker bara för att de är annorlunda.” Han gjorde en grimas som antagligen var menad som ett leende, men aldrig nådde hans ögon. Han tittade sig omkring och började säga ”Jag…” men övergick till att teckna hunger och du-jag-äta. ”Jag är svulten. Har varit ute hela dagen. Vi kunde… byta tankar någon annanstans.”
”Det låter bra. Du lockade mig bort från kvällsmaten, vet du.” Hon hejdade ett nervöst fnitter medan han plötsligt reste sig och gick mot dörren.
”Tio minuter. Tornporten” sa han till henne över axeln. Inte en fråga. Ett uttalande. En order.
Hon skulle just säga ’tjugo’, men han var redan borta.