2 Ett barns önskan
Lorindra såg dagens sista solstrålar reflekteras över fälten och taken på gården framför sig. Hon väntade på att Erion skulle göra ett sista kast.
”Här. Ta den” sa han, uttråkad.
Den hopsnurrade gräsbollen flög in i hennes synfält. Hon skickade vant iväg en pil. Den träffade perfekt.
”Hah…!” kommenterade Erion överraskat.
”Jag börjar bli bra” sa Lori självsäkert.
”Det är inte det” muttrade han. ”Några väktare red längs muren för en stund sen. Nu kommer en tillbaka i full fart, ensam.”
Lori vände sig hastigt om, höll ena handen som en skärm mot den lågt stående solen. Bortom fälten syntes rikets yttersta försvarslinje, den grå och omslutande ringmuren. Lori letade efter rörelser och såg en Röd väktare som red i sporrsträck på väg mot Nordvästertull. Trots avståndet och motljuset kunde hon se hur ryttaren drev på sin häst. Hon noterade också att solen nästan nått horisonten och att det var hög tid för dagens tacksägelse.
Erion betraktade sin hussyster och den dalande solen. När hon ignorerat honom länge nog gick han fram och ställde sig mitt emot henne så att de kunde hjälpa varandra inför den korta ceremonin. Lori slet ögonen från muren.
Tyst och vant rensade barnen varandras kraftfält och vände sig sedan mot solen, en glödande halvglob som sorgset tog en sista titt på Hjärtlandet. Men istället för att koncentrera sig på strålarna från himlakroppen började Lori återigen stirra mot området innanför muren medan hon reciterade den gamla dagliga texten.
Jag är sade hon tyst för sig själv och fortsatte att spana. Jag är liv. Den vanliga känslan av ödmjukhet och vördnad inför något hon inte kunde fatta infann sig. Jag är en händelse i tid och rum. Den lätta sorgen över att inte alltid ha varit här — inte alltid komma att vara här — flög genom henne. Jag är medvetande, kärlek och förnuft. Sorgen vändes i ett leende. Jag tackar moder Jord för hennes gåvor som ger näring och skydd. För sitt inre öga såg Lori gården och sina huslingar. Jag tackar fader Himmel för luften jag andas. En djup inandning. Jag tackar Solen för att den ger liv. Hon kisade mot solen och såg hur strålarna roterade runt den i många färger. Mitt syfte är medvetande, kärlek och förnuft. Min uppgift är att vara klokare än de som kom före mig. Min uppgift är att stötta dem som kommer efter mig, att bli klokare än jag någonsin kunde. Hon hade aldrig riktigt förstått innebörden i de orden, men mormor Cass sa att hon skulle göra det när hon blev äldre. I moderns, faderns och solens namn fyller jag mitt medvetande med tacksamhet.
Trots att solens aura fortfarande brände i hennes ögon anade Lori hur fler väktare mötte den ensamme Röde alldeles utanför Nordvästra tullen. Hon såg på deras rörelser medan starka känslor trängdes i hennes bröstkorg. Hon kände bävan inför vad som måste ha skett. Upprymdhet inför utsikten att något skulle liva upp den sega sensommarstiltjen. Stolthet för sitt folk som hade förmåga och styrka nog att skapa så kraftfulla och kompetenta individer som väktarna. Efter ett ögonblick lade hon till hopp. Hoppet att hon en dag skulle kunna bli en av dem. Hon var bara tolv år gammal och fortfarande barn, och hon visste att de Röda bara rekryterade fullvärdiga vuxna.
Snart gav sig ryttarna av igen, tillbaka söderöver längs muren, tillbaka till vad som än hade hänt. Medan hon stod och väntade på att något mer skulle hända kom den Röde de först sett återigen tillbaka i full fart mot tullen, men den här gången svängde ryttaren av i en båge som tog honom till den spikraka rännarvägen sydostvart in mot staden istället. Lori flämtade till. De gjorde bara så om någonting riktigt allvarligt hade hänt. Rännaren var förstahandsvittne till händelsen och måste in till tornet och berätta för Röd central och Gröna och Lila råden.
”Vi går hem nu” sade Erion dämpat. Han hade också sett.
”Nej, jag vill se vad som händer” svarade Lori förväntansfullt.
”Åhh…” klagade han med ansiktet hopdraget i en orolig min. Trots att Indragården låg alldeles intill var han rädd. Han var två år äldre än Lorindra, spensligt byggd och lättskrämd. Han kunde lika gärna ha varit två år yngre än henne. Hon tyckte oftast om hans allvarliga uppmärksamhet och ansträngningar att ta hand om henne, men vid sådana här tillfällen var hans omsorger som en våt filt över hennes nyfikenhet.
”Du är så skraj” klagade hon. ”Varför arbetar du inte med det?”
”Har inte tid” väste han. ”Arbetar med annat. Jag behöver inte vara modig dit jag ska.”
”Jag är inte modig. Jag är nyfiken” svarade hon glatt. Det ändlösa gruffandet fortsatte. Erion den skygge mot Lori den galna. Hon älskade sin husbroder, men ibland gjorde han henne precis lika tokig som han påstod att hon var till att börja med.
”Varför viskar du förresten?” undrade hon. ”Det är ingen som hör dig ändå.”
”Kan vi inte gå hem nu?” gnällde han lite högre.
Lori stod tyst kvar och spejade envetet mot stället där hon sett följet försvinna. Hon kunde höra honom pusta, sucka och skrapa med fötterna i marken. ”Gå hem, du” väste hon, utan att ta ögonen från springan mellan träden där hon senast sett någon.
Plötsligt såg hon en rörelse. En häst. En hukande ryttare. En av de ursprungliga väktarna antagligen. Skadad, men inte så svårt att han inte kunnat sitta upp igen och ta sig tillbaka till tryggheten i lägret.
En annan rörelse. Nätt och jämnt såg hon en häst som släpade en drög med en skadad väktare ompysslad av en helare medan en annan ledde djuret. Illa. Att få en väktare på rygg är en ynnest brukade mormor Cass säga, men Lori var inte säker på att det omfattade den här situationen. Hon satte sig på marken, blundade och slöt sig inom sitt hjärta för att Söka den skadade.
”Se om du kan känna ryttaren” mumlade hon. Ville få Erion att tänka på annat än att fånga hennes uppmärksamhet. Hon vidgade sitt varande och Sträckte sig mot den Röde där borta på båren.
Väktaren hade ont. Väldigt ont. Buken. Klingande knivar skärande i kött. Hon kunde känna honom släppa taget med den stillsamma tillfredsställelsen hos en själ som beslutat att lämna denna värld. Nej, det ska du inte, skrek hon genom sin inre rymd.
Precis som hon brukade göra med djuren när de skadat sig stillade hon sig för att läka varandet hos den fallne. Hon bredde ut sitt väsen, rabblade ramsor för att fokusera sitt sinne på den skadade. Hon blandade sig med honom, blev honom, kände hans smärta, kände hans vånda. Upprepade under en lång stund orden som helade henne själv och därför också honom som var ett med henne.
”Titta!” Erion drog henne ur transen. ”De har kommit in nu. Kan vi gå hem nu då?”
Hon struntade i pojken, återtog sin kontakt med den skadade väktaren och väntade. Och där kom det, ett svagt flimmer av beslutsamhet. Hon tittade upp. Solen hade gått ned medan det kvardröjande ljuset lyste upp den annalkande natthimlen i skimrande rosa och gula toner.
”Ja, vi kan gå hem nu.” Hon visste att hon inte kunde göra mer. Hon hade lyckats vända väktarens accepterande av döden till en gnista av livsvilja. Var det bara hon, eller hade andra hjälpt till också? Vände jag vågen?