6 Garamiels vånda
Garam var skakad. Den sista person han räknat med att träffa var Cassindra. Inte för att han inte ville. Gudars! Att träffa henne fick hans hjärta att sjunga och kropp att värka, trots alla år som gått.
Till en början hade han inte velat störa hennes glädje över moderskapet och barnet. Att Bastian blivit utsedd att fadra det framför honom själv hade varit ett hårt slag, men trots att Garam inte velat acceptera det då, så hade han börjat se det från hennes sida. Han skulle ha varit ett dåligt val.
Han hade följt henne på avstånd. Indigo-indigo hade varit hans lösning i hopp om att kunna komma henne nära senare. Han skulle arbeta sig igenom molnet han hade omkring sig och bli den man hon var värd. Men kunskapen han fann om sig själv drev honom in på en mer destruktiv väg som skulle leda honom bort från det hoppet.
Hans barndom hade delats mellan Hjärtlandet och Mare, den stora staden nere vid kusten, varifrån hans egen far kom. Han mindes långa perioder av lycka på insidan i sin moders Hus vid Färjeläget, och korta besök hos sin fars familj i Mare. Undersökningarna visade att besöken i Mare inte hade varit så korta som han trott. Han hade helt enkelt förträngt sina minnen av dem. Hans djupa sonderingar in i sitt eget psyke fann minnen av att bli använd, nyttjad, utnyttjad.
Väl medveten om att hjärnan kan skapa slika monster på egen hand gick han vidare för att hitta bättre information. Genom vänner i Röd-indigo fick han tillgång till en del, men efter att ha nått Indigos sjunde grad vid tjugoåtta års ålder — utan att finna det han sökte — började han överväga möjligheten att ansluta sig till Röd. Det skulle ge bättre tillgång till fakta om utsidan och en lättare passage till Mare.
Det slutgiltiga beslutet hade kommit när Cassindra blev accepterad som Indigo-indigo. För att hålla sig ur vägen hade han packat sina saker och gått.
Ett år senare konfirmerades han som Röd-indigo, inom en specialisering eufemistiskt kallad ’informationsinsamling’. Hans djupa kunskaper i det mänskliga psyket, dess mörka djup och möjliga fallgropar, gjorde honom till en idealisk utredare av utsidan. Nu kunde han påbörja sin jakt på allvar.
Vad han fann om sin barndom bekräftade hans värsta mardrömmar. Det fick honom att känna sig smutsig och smittad. Han var väl medveten om att hans Indigoutbildning skulle hjälpa honom att bli hel — hade han valt det — men av rent och skärt raseri valde han att inte förlåta sina förövare, utan att systematiskt förfölja dem istället.
De Röda omgivningarna gjorde beslutet lätt. Hans nya färg hade mycket att vinna på hans förmågor och de stödde hans vrede och beslutsamhet att ta hämnd. Han valde Röd-röd och ett liv som skulle ta honom ännu längre bort från möjlig räddning. Medan den Indigo-brandgula Cassindra spelade en central roll i att skapa nytt liv, valde han en stig där han istället rensade i det mänskliga genomet och avslutade dem. På ett bakvänt sätt gjorde det att han kände sig mer accepterad och välkommen i Röd än hos sina gamla kolleger i Indigo. Röd gladde sig åt hans besatthet, medan Indigo bara ville förändra honom.
Hans kärlek för Cassindra hade dock aldrig minskat. Gradvis accepterade han att han aldrig skulle nå sitt mål när det gällde henne, men bestämde sig ändå för att placera sig vid Nordvästra tullen för att komma så nära som möjligt, utan att störa hennes cirklar. Deras respektive uppdrag var i hans sinne splittrade av en avgrund. Hon behövde vara djupt centrerad i det högre, expansiva emotionella registret för sin roll i mänskligt skapande. Hans plats i livet fanns bland de lägsta vibrationerna. Så mycket mer än hennes personliga jämvikt skulle gå förlorad om han han blandade sig i hennes liv.
Under långa pass som utkik på muren hade hans blickar ofta dragits till Indragården. Fylld av saknad hade han kunnat sitta i timmar och studera de vänliga ljusen och rörelserna där borta. Utan hennes vetskap hade han genomfört en ritual för att binda sig till hennes hjärta och gjort det till en av sina uppgifter att skydda och försvara henne och hennes Hus. När han tagit detta beslut accepterade han också ödet att aldrig någonsin kunna komma henne nära igen. Bara tanken på att försöka fick honom att känna sig smutsig, eftersom hans uppdrag i Röd inte lyckades lindra såren från hans barndom. Tvärtom. Hans agerande höll dem vidöppna och blödande, som en källa till kraft att göra det han kände han måste för att försvara Hjärtlandet och sig själv. Åtminstone i detta hade han varit framgångsrik.
Beslutet att förneka sig själv kontakt med henne hade från början skapat intensiva känslor av sorg och förlust, men de hade gradvis givit plats för de smärre plågorna av vemod och grämelse. Dessa hade efterhand förminskats till en punkt där han till slut insåg att hans val i livet hade lett honom att bli något helt annat än det han siktat på. Vid det laget hade han också förstått att bevakningen av henne inte var något annat än förföljelse och brott mot hennes privatlivs helgd. Det fick honom att nyktra till och nå ett tillstånd utan ånger, men också utan hopp.
Hans bevarade vrede och ilska mot sina gamla plågoandar falnade däremot aldrig. Det var sådant att det blev användbart för att utrota hot mot Hjärtlandet. Han utförde ytterst sällan regelrätta avrättningar. Hjälpte snarare till att utforma situationer på sådana sätt att de ledde till olyckor med dödlig utgång. Allt i namn av att skydda Hjärtlandet. Han var inte stolt över sig själv. Långt därifrån. På sistone hade det rent av börjat besvära honom. Hans kommentar om längtan efter ett ombonat liv i tornet var inte någon sorts nedsättande kritik mot hennes stillsamma liv. Tvärtom.
Incidenten vid muren hade varit en inigration, en konfirmation av en Röd lärling. Men det var ingen vanlig inigration. Unglingen var respektlös mot sina kolleger och fler än en gång hade han förorsakat andra skada. Den unge mannen var bevisligen en fara för både sig själv och sin omgivning och det var Garams bedömning att han inte borde ha fått fler chanser, särskilt inte av det här slaget. Förhoppningen hos Nordvästras Röda akademi hade däremot varit att han skulle kunna användas som krigare, även om hans beteende hade visat sig vara en risk.
Pojken borde ha erbjudits att försvinna utsides eller föras till Gropen, men han hade fått en chans till. Garam hade utsetts till ceremonimästare, men han hade inte varit glad åt det. Som sjundegradsindigo hade han förmågan att Se. Han hade Sökt de framtider där denne avvikare skulle överleva sitt test. Alla slutade dåligt för Hjärtlandet. Det fanns bara en vis sak att göra. Och det hade fallit på Garam att göra det.
Lila-röd vägvisare Sha-an hade varit instrumentell i förberedelserna. Hennes son Bastian i Mare hade givit slödder från kuststaden den felaktiga upplysningen att det skulle finnas något att hämta i Hjärtlandet där och då. Bastian och hans medsvurna ville på ett enkelt sätt bli av med rövarna från staden, vilket i sig var bevis på att de var umbärliga. Som ceremonimästare hade Garam smidit planerna.
På givet tecken hade den lilla styrkan avgått från lägret på en inspektionsrunda till en del av muren som delvis var nedriven och skulle repareras. Med sig hade han haft en pålitlig väktare och lärlingen som rännare. Dennes uppgift hade varit att observera och rapportera, men Garam hade varit noga med att hålla sig och sin kollega på den bortre sidan från anfallet, så att pojken hamnade mellan dem och de väntade motståndarna.
Allt hade gått enligt beräkningarna, med ett undantag — lärlingen hade överlevt. Läkarna, själva Röd-röda ceremonimästare, hade varit med i konspirationen och hade godtagit den uttryckliga ordern att bara låtsas utföra sina uppgifter. Men något hade hänt. Någon hade lagt sig i och föst unglingens viljestyrka att överleva tillräckligt långt för att rädda honom. Garam kunde känna spåren i hans kropp. Trots den hjälpen var lärlingen i så dåligt skick att han skulle vara nere för räkning under lång tid.
Under dagens förberedelser hade Garam bevakat Cassindra. Han hade till och med själv ridit nästan ända fram till gården för att försäkra sig om var hon befann sig. Han hade därtill förmått några Röda att påpassligt träna övervakning i den näraliggande skogen, skulle hon ge sig av på en av sina skogsvandringar under uppdraget, skulle uppdraget gå åt skogen och rövarna hitta in i Brandgul sektor. Han hade inte ens tänkt på att hon hade tillgång till transportsystemet. Han hade blivit slarvig. När Garam öppnade dörren hos jourhavande vägvisare hade han varit övertygad om att få se Sha-an. Att istället träffa Cass hade blivit en chock.
Efter att nu ha sett henne på så nära håll måste han medge att åren gått varligt fram med henne. Hon hade börjat gråna i kanterna, men det gjorde bara att hon såg än kraftfullare ut. Gudars så han ville ha henne nu när han känt henne bredvid sig igen. Men för hennes skull måste han hålla sig borta.
Han hade aldrig kunnat förlåta sig själv för att han aldrig kunnat förlåta dem som plågat honom, den enda vägen framåt enligt traditionen i Indigo. Nu fann han att han skulle få det svårt att förlåta sig själv för den möjliga sorg han kunde ha bringat henne med påminnelsen om sin egen existens.
Han var alltför omskakad just nu för att ta några långsiktiga beslut. En god natts sömn i det närliggande och nybyggda Drakhuset, bara några kvarter bort, och en uppfriskande tête-a-tête med Sha-an i morgon bitti skulle förhoppningsvis göra saken enklare.
Du har just läst de tjugo första sidorna i en bok på 400 sidor. Låna eller köp för att läsa klart resten!