Risken för infiltration i goda organisationer

 

I en pågående mejlväxling så fick jag en knäpp på näsan av Kristoffer Hell för att jag länkade till Valhalla Movement som exempel på grupp som försöker göra något. De är enligt honom infiltrerade och jag ville veta hur han med säkerhet kunde veta det, på vilket jag inte fått något svar. Legenet konstaterade att Kristoffer i princip har rätt men att det inte får lamslå oss. Här följer mitt följande inlägg i den debagtten.

Vi lever i ett äventyr där vi inte kan vara säkra på någonting. Men det kanske är så att livet vore lika meningslöst om vi var säkra på sanningen, som en deckare där men först informeras om vem mördaren är och vad som ska hända, så att man inte råkar ut för otrevliga överraskningar. En sån deckare skulle man ju knappast titta klart på...

Livet är en livsfarlig balansgång och när man kan acceptera att man inte vet allt, men att det är ok, så kan man börja funka lite bättre och göra saker i glädje istället för ilska, sorg och/eller rädsla. Vi får acceptera att vi är halta och lytta som försöker leda blinda, och vara glada varje gång vi lär oss något nytt. Men för att lära något nytt måste man ta risken att inse och erkänna att man kanske har fel nu. Men om vi hade rätt svar från start vore inte det här äventyret, det här gigantiska spelet, själva resan, värd jobbet.

Jag håller också med Kristoffer om att det är ett problem att det vi uppfattar som positiva saker infiltreras av "andra sidan". Men jag uppfattar att han ser det som ett hot mot allt och att hela det nya handlar om att slåss mot det gamla med röd text i versaler. Men det man ger näring åt upptar hela ens tid till slut. Om man ger näring åt det man inte tycker om så växer det och fördunklar hela ens liv och sinne. Jag prenumererar på hans nyhetsbrev, men mer för att hålla koll på ryktena än för att fördjupa mig i och gotta mig åt eländet i världen. Har inte tid! Och så får man ju inte glömma det där med perspektiv. De som är programmerade och följer den andra sidan är lika upprörda över det de inte kan kontrollera som vi är...

Samtidigt anser jag att det är ett ännu större problem att vi som ändå vill något annat bär på programmeringar som vi är omedvetna om. Dessa gör oss till "Agent Smith" utan att vi själva begriper det. Detta är farligare än den uppenbara infiltreringen där vi ser en tydlig "motståndare" i form av Wall Street, Soros eller Wallenbergare. Men i dansen mellan ytterligheterna, utvecklingens yin och yang, kommer vi ingen vart om det inte finns grader i helvetet. Det gäller även desinfo och infiltrering eftersom det alltid finns korn av sanning i allt. Om man dessutom slutar se etablissemanget som en ond kraft som är ute för att krossa allt motstånd, och istället ser en danspartner som testar ens gränser i piruetter och kast, så blir hela upplevelsen åtminstone roligare. Och när vi kan skratta åt dem som vill förgöra oss har vi redan vunnit.

När det gäller organisering så konstaterar jag att dem vi ser som motståndare är kompakta försvarsverk av åsikter och regler, ofta i form av företag, myndigheter och liknande organisationer. De har så stor kraft och makt därför att de är stora med interna informationsnätverk. Svaret är alltså inte att vi lallar runt var och en för sig själv och håller för öronen och hoppas på en bättre värld. Vi måste också organisera oss, men inte på samma sätt, och inte på sätt som lätt kan korrumperas och kapas. Istället för att gnälla på än det ena än det andra, så komme vi längre om vi t ex skulle kunna speca vad en sån organiseringsmodell skulle kunna se ut som.

(Skrivet i mejlväxlingen Re: Fråga om "person":  "Har någon svensk jurist eller statstjänsteman definierat "person"?")

 

Kapitalism kontra planekonomi
Lite TED om ledarskap - Dinsmore, Sinek & Logan