Att vara hjälten i sitt eget liv

Flockdjuret i oss vill vara en i mängden. Man vill inte sticka ut och dra på sig uppmärksamhet i onödan. Mänsklig kultur är en likriktning av tycke och smak som formar gruppgemenskaper och samhörighet. Samtidigt har vi en obändig längtan efter det särskilda och unika. Filmbranschen kryllar av berättelser om hjältedåd, från Stålmannen till små privata framgångssagor. 

Hjältekonceptet är inte nytt, men först när idén blir ens egen har den någon verklig kraft att skapa förändring i någons liv istället för att bara vara underhållning. Idén om det egna hjälteskapet har gamla anor och beskrivs även i modern litteratur. Det är modet att göra något nytt och tillfällena när man har chansen att vara en bättre människa som skapar hjälten.

Att tanken om hjälteskap är viktig för att man ska kunna mogna som individ, har sin grund i att människans kultur är en historia om domestisering. Genom årtusenden har vi tämjt vilda djur för nytta och nöje, men den mest domestiserade djurarten är ändå vi själva. Vi har blivit så enormt tama att vi närmast är slavar under kultur och teknik. Det politiskt korrekta har skapat en trång åsiktskorridor som inte tillåter nya tankar eller att någon tar saker i egna händer. Det finns ingen plats för hjältar.

Hela den mänskliga traditionen är en tankelikriktningsverkstad. Vi tänker väldigt sällan genuint egna och unika tankar. Vårt tankegods är till stora delar vårt kulturella arvegods. Tankarna har redan tänkts många gånger och stöpts om och knådats under många århundraden. En “ny tanke” är troligtvis inte det, men tankar som är nya för en själv kan förändra ens liv.

För många år sen kände jag mig väldigt tråkig och bestämde mig för att jag skulle införa principen att göra minst en ny sak varje dag. Regeln var sju nya saker per vecka i genomsnitt, eftersom en regel av det här slaget kan bli betungande annars. Och om man gör en ny sak så drar det ofta med sig flera nya saker på samma gång. Genomsnitt, alltså. Det nya kunde vara vad som helst. Från att testa ett nytt recept till middag, åka någonstans eller göra något helt oprövat. Efter några år insåg jag att det blivit en del av mig själv när en kompis sa: “Du är så rolig för du säger alltid ja när man föreslår något.” Jag bestämde mig för att jag behövde en ny princip.

Efter moget övervägande valde jag “Att göra en kärleksfull handling varje dag”. Helst skulle den som råkade ut för den inte veta att det var jag som gjorde det. Det skulle inte ge för mycket näring åt mitt ego. Till exempel började jag lägga i mynt i parkeringsautomater där tiden höll på att gå ut. Jag var extra noga med att vara artig och hålla upp dörrar och liknande småsaker. Tog upp skräp som andra tappat. Det gick ganska bra och jag kände mig nöjdare med livet. Ett par veckor efter att den nya principen hade börjat praktiseras blev jag inbjuden på kalas. En kompis tyckte jag skulle hänga med på födelsedagsfest till en av hennes kompisar, en man jag aldrig träffat. Någon sorts present måste inskaffas, men jag var urfattig student och var mitt uppe i en flyttstädning. Jag satte mig att meditera och frågade: “Vad av alla saker jag redan har skulle han vilja ha?”. Svaret var klockrent - en handduksstor linneduk full med Murphys lag. Du vet, “ljuset i slutet av tunneln är egentligen ett annalkande tåg”, “en smörgås som faller kommer alltid att landa med smörsidan ner” och liknande. Jag gjorde paket av duken men skrev inget på det. Väl framme stuvade jag ner det baktill bland alla andra paket som låg på ett bord. Öppnandet skulle ske senare på kvällen. Efter middagen gick jag och några andra en promenad. Plötsligt hörde vi skrik. Till slut kunde vi urskilja att flera ropade efter mig. Paketen hade öppnats i vår frånvaro och trots alla dyra och fina presenter, så var födelsedagsbarnet allra gladast för murphyduken. Han hade letat efter en sådan i flera år. Alla andra paket hade avsändare, men mitt var ju helt inkognito. De hade grunnat och räknat en lång stund innan de kom på att det måste komma från mig. Tack måste utdelas genast så skallgångskedja ordnades. 

Det blev den sista principiella handlingen av kärlek jag orkade utföra. Inte för att det tog tid, kraft eller uppfinningsrikedom att komma på saker, utan därför att jag inte klarade av att ta emot all kärlek som kom tillbaka. Jag älskade inte mig själv tillräckligt mycket för att få tillbaka den kärlek jag själv gav. Den tanken har levt med mig i många år nu men inte orkat slå rot igen.

För en tid sedan började jag leka med tanken att starta principen “Klara av minst en surdeg om dagen.” Efter många års sjukdom, arbetslöshet och “utanförskap” håller jag på att drunkna i sura saker som ständigt drar ner mig och hindrar mig från att komma framåt igen. Det kanske skulle lätta upp om jag skapade en princip för det? Sagt och gjort. Men inget har hänt. Principen är negativ och därför en surdeg i sig själv.

Inte förrän igår kom en förlösande tanke när jag tittade på ett tv-program. Sånt gör jag väldigt sällan, men om jag gör det försöker jag hitta russinen i kakan. Ett sånt russin ledde till en natt med intensiva drömmar och ett uppvaknande med tanken att den nya principen måste vara “Att bli hjälte i mitt eget liv”. Tanken har funnits i decennier, men inte förrän nu blev den begriplig och min egen.

Att vara en hjälte är att göra något extra, att bita ihop och ta itu med surdegar, att hjälpa någon annan i nöd, att sträcka sig den där extra biten som de flesta andra inte skulle göra. Principen inbegriper både “att göra nya saker” och “att göra kärleksfulla saker”, men är bredare än så. Jag tror jag funnit en stig ut ur det stillestånd jag befunnit mig i under många år. Risken är att man tar sig vatten över huvudet. Utbränd och duktighetskomplex har länge varit min kvarnsten. Men en hjälte är inte “duktig” på samma sätt som en liten flicka kan vara. Duktig är man för att beveka någon annan. Hjälten kommer inifrån och behöver inte uppskattning utifrån. Den enda risk man löper är att få ett rikt och innehållsrikt liv att se tillbaka på.

Studiebesök på Ridgedale i Sunne
Pånyttfödd ekonomi