Den råa styrkan i passionerad övertygelse

Jag hade glömt känslan av att lyckas få universum att vika sig inför min vilja. Under mångårig nedstämd motgång hade jag glömt vilken skärpa man kan ha när man 'bara vet'. Hur det känns när universum viker sig omkring en och gör som man vill. Jag blev påmind förra veckan av vad Carmina Widmark berättade.

I 20-årsåldern hade hon gått från att vara ateist till att bli katolik. Glad i hågen, och så ostoppbar som man bara verkar kunna vara när man är ung och inte har fått på nöten av livet tillräckligt än, begav hon sig till Frankrike och ett nunnekloster. Hon ville bli nunna.

Efter en tid stod det klart att hon inte kunde bli det på en gång. Det fanns en väntetid. Fyra år skulle hon behöva vänta. Varför det? Hon visste ju att det var det här hon ville! Hon sa: "Jag skriver till påven och säger till honom att ändra på beslutet." Nunnorna svarade: "Neeej, det kan man inte göra."

Vår hjältinna tänkte ett varv till och sa: "Då åker jag till Rom och pratar med påven istället." Nunnorna svarade: "Neeeej, det kan man inte göra." Men lagom till påsk anordnades en gruppresa till Rom och med på den fanns, du vet vem.

Tidigt varje morgon steg hon upp, skrev ett brev till påven och knallade till Peterskyrkan. Hon kom inte längre än till schweizergardets färgglada vakter. De tog emot breven, och sen såg hon dem inte mer. Dag efter dag utspelade sig samma scen.

När påven gick sin påskvandring genom Rom stannade han alldeles nära där hon stod. Hon hade för säkerhets skull med sig ett brev till. Ifall hon skulle få en chans. Och den kom. Hon tog hans hand, hon höll om hans arm. Hon till och med lade ena armen om hans hals. Men i den allmänna uppståndelsen gick det ju inte att prata ostört.

Till slut kom dagen då gruppen skulle resa hem igen. Bedrövad insåg hon att oddsen inte såg bra ut. Med sjunkande mod begav de sig till den sista gudstjänsten. Därefter tillbaka till det kloster som varit deras härbärge under vistelsen. De skulle bara hämta sina väskor och sedan ta tåget tillbaka mot Frankrike. 

I porten till klostret stod en av nunnorna. Hon var alldeles till sig och gestikulerade att brevskriverskan skulle skynda sig. Hon hade telefonsamtal! I luren sa en av påvens sekreterare att hon och gruppen var välkommen till påvens privata kapell för gudstjänst dagen därpå. Efteråt skulle patern lyssna på vad det var för ett problem han läst om i breven.

"Men, jag är ju på väg hem..." sa hon och insåg att hon hade ett val att göra. Mot allt förnuft sa hon "jag kommer". Hon hade inga pengar, ingenstans att sova, ingen biljett för senare tåg, men ingenting annat betydde någonting. Hon hade nått målet. Nästan. Flera i gruppen valde att stanna med henne.

De fick träffa påven och hon fick berätta att hon inte på några villkor kunde vänta i fyra långa år på att se sin dröm gå i uppfyllelse. Han kunde inget lova och gjorde heller inga utfästelser. Hon reste tillbaka till nunnorna i Frankrike. De såg allt på henne med lite mer respekt nu. Men tiden gick, och ingenting hände.

Efter nio månader fick hon plötsligen veta att hon inte behövde vänta längre. Än idag vet hon inte exakt hur det gick till. 

Det låter som en fantasi, en skröna, men jag har sett bilderna hemma i hennes eget vardagsrum. Och jag blev påmind. Påmind om vilken enorm kraft vi alla har när vi vet exakt vad vi vill. Den fokuserade kraft som bakar ihop medvetandet till en målsökande plutoniumtung kraftpunkt som spränger alla gränser för vad man tror är möjligt.

Hur det gick sen? Några år gick, hon var vetgirig och frågvis. Ville ha svar på allt. Efterhand insåg hon att de inte går att hitta i religionens stelnade former. Den sant andliga vägen har inga sådana murar.

Världen behöver ett nytt operativsystem
Rätten till sin egen kropp