Bonnarlunda Allehanda

Att se världen i ett nytt ljus är en bra början. Här bloggar våra medlemmar om saker de ser och vill förmedla till andra som söker nya förklaringar.

Stressen ökar hos unga - korkad slutsats

Jag håller ett vakande öga på SVTs nyheter, bara för att se vilken världbild vi ska programmeras med för stunden. Idag blev jag matt när jag läste om stressade barn.

GIH i Stockholm har forskat och konstaterar att allt fler barn och unga är så stressade att de har fysiska besvär och smärtor. Högskolan säger att de hoppas att forskningsfynden "ska stimulera till fortsatt forskning och förbättrat kliniskt omhändertagande". 

Docent Gösta Alfvén som gjort studien hävdar att vården är dålig på att "fånga in dessa barn och ge dem den rätta vården". Han säger också att "En tredjedel av alla barn i Sverige lider av stress och två tredjedelar av långvarig sådan. Vi måste öka vår förståelse kring barn och stress."

 

"Bestraffning av offren", läser jag. Barnen reagerar normalt i en sjuk miljö. Situationen är uppenbarligen ohållbar när allt fler barn och unga reagerar, men det är alltså de som är offer för den dåliga miljön som det är fel på, som ska "få den rätta vården". Den föreslagna lösningen är inte "hitta en sund miljö". Nej, lösningen är att förstå hur man ska medicinera de små stackarna bättre så att de tål att utsättas för en inhuman behandling.

Att utsättas för stress som gör en fysiskt sjuk är traumatiserande. Traumatisering av barn skapar psykiska problem av allehanda slag, som t ex för tidigt åldrande, självmedicinering med olika substanser, diverse bokstavskombinationer samt narcissism. Har vi inte redan tillräckligt med dessa personlighetstyper?

Behöver vi dessutom barn som traumatiserats med medicinering från tidig ålder för att stå ut med eländet? Om man toge dessa familjer och placerade dem i en sund miljö, så tar det inte många veckor innan problemen är borta. Men vi har inte så mycket "sund miljö" kvar, så det är möjligt att forskarna är så hemmablinda att de inte ens fattar detta grundläggande faktum.

Vad är det som måste hända för att forskare som de på GIH ska ta kroppsdelen för intelligens och dra den ut ur hålet för avsöndring av restprodukter? Det är inte barnen som behöver vård - det är samhället... Men vi har ingen instans hos den högre ledningen i landet som tar denna del av sitt ledarskap på allvar. För det här är inte en fråga för vården, det är en fråga för politiska filosofer och gruppen för 'Den långsiktiga visionen för Sverige'. Oj, jag glömde. Det finns ingen sådan.

 

Fortsätt läsa
112 Hits
0 Kommentarer

Finns det någon väg ut?

Finns någon nollpunkt? Kan vi komma överens om någon punkt i historien att utgå ifrån så att vi kan försöka lösa våra problem? Jag tror inte det.

De konflikter vi har idag är ärvda och de har en lång historia. Det är fruktansvärt det som sker, men det är inte krig som började när oroligheterna bröt ut i Syrien, eller när USA invaderade Irak, eller när någon såg till att rasera WTC, eller när Osmanska riket föll efter första världskriget eller när när europeiska stater koloniserade Afrika och Asien, eller när Columbus åkte västerut, eller när vikingarna överföll folk i när och fjärran, eller när judéer och andra folk flydde Romarrikets härjningar och ställde till oro genom folkförflyttningar, eller när perser, hittiter och andra slogs om makten, eller...

Det finns ingen tydlig början på när eländet startade. Allt vi har är en flertusenårig historia av att det är "den andres" fel därför att han slog tillbaka först. Alla folkvandringar under historiens gång visar bara att vi inte löser världens problem genom att flytta runt stora folkgrupper som inte har sina rötter där de hamnar. 

Mycket av det som händer nu tillskrivs kolonialismen på 1800-talet. Antagligen för att det är en historisk epok som ligger tillräckligt nära i tid för att vi ska ha många fakta kring den, samtidigt som alla inblandade har lämnat jordelivet och varken kan försvara sig eller skuldbeläggas.

Kolonialismen innebar att vissa militärt och politiskt starka stater belägrade svagare stater för att få värdefulla saker, ta makt och-eller minska ett upplevt hot mot den egna existensen. Vi vars förfäder deltog i den på aggressorns sida verkar leva med ett stigma och önskan om att betala tillbaka, medan de som utsattes för den fortfarande vill hämnas. I det ljuset finns bara en lösning; att vi låter oss invaderas av offrens barn och låter dem göra som de vill hemma i vårt hus. Men vänta... är det inte det som håller på att hända? 

Kolonialism är inte bara något som européer begick. Araber, afrikanska stammar, sydamerikanska och asiatiska folk har en lång historia av maktkamp, våld och utnyttjande av andras svaghet. Det som skiljer oss från då är att vi nu har nått gränsen för planeten. Det finns inga nya landmassor att erövra som inte redan har mutats in och fått status i "världssamfundet", vilket har lett människosläkten in i en annan fas där de gamla beteendena inte funkar längre.

Om vi jämför oss människor och jorden med en damejeanne där socker och säd ska omvandlas till sprit, så är vi jästsvampen som under lång tid vuxit till. Men nu har vi nått maxgränsen för tillväxten och trycket börjar öka. Ska vi äta upp all näring och sedan dö av som vilken annan bakteriekultur som helst, eller finns det hopp för oss små jästsvampar? Hoppet står till att jorden är regenerativ på ett sätt en damejeanne inte är. Det tillkommer ny näring, så länge vi slutar förgifta jorden vi lever av. Och jag är inte lika positiv på den punkten.

Att vi alls har stater misstänker jag är en avgränsning i tid och rum som har gjort "utveckling" som vi känner den möjlig. Inom stabila stater som överlevt över tid, där det har funnits en lagom blandning av öppenhet och slutenhet, en lagom blandning av överhöghet och frihet för medborgare, en lagom blandning av tydliga ramar för folket och möjlighet att vara sig själv inom dem, har kultur och utveckling kunnat blomstra.

För stor oro och för stort tryck på befolkningen gör att utvecklingen stannar upp. Sverige är ett bra exempel. I vårt fall anser jag att det handlar om att sossarna tappade bollen redan på 60-talet. Sedan 1968 har det egentligen gått utför, även om till synes positiva saker hänt pga trögheten i systemen. På 80-talet hade sossarnas oförmåga att engagera unga och omforma och utveckla de politiska målen gått så i stå att moderaterna kunde ta över och rasera det som byggts upp.

Enligt mätningar var vi på många sätt tillbaka i samma situation som hundra år tidigare 2010. Högerns mål var inte att utveckla och omforma, utan att på ideologiska grunder rasera det sociala lapptäcket. Sedan dess har vi ett politiskt ledarskap som saknar visioner och ägnar mer tid åt att tjafsa och kasta paj på varandra än att bry sig om den långsiktiga utvecklingen och överlevnaden för riket. Skäms på dem. Det är i det bakvattnet totalitära idéer får näring igen, men om vi vill fortsätta vara ett öppet och tolerant samhälle måste vi vara intoleranta mot intoleranta ideologier. Det gäller extremhöger så väl som extremvänster inklusive extremreligiositet.

Frågan är vad vi har nu och hur vi kan hantera läget. Att "Väst" i något försök av skuldbelagd idé av att vilja ställa allt tillrätta i världen vill sprida "demokrati" och få alla länder att se likadana ut och bli en del i en kulturell soppa med inbyggda spänningar som med jämna mellanrum får explosiv utlösning pga frustration, irritation och krav på upprättelse genom att ge tillbaka med samma mynt, löser inte några problem. Många ropar efter dialog och jämställdhet, men något sådant mellan politisk-geografiska makter måste grundas på att var och en talar i eget namn och av egen erfarenhet. Vad vi ser nu är att vi sitter så fast i gamla konflikter och mönster så att det inte finns någon väg ut ur dem annat än med våld.

De försök att lugna vattnen, att försöka lösa konflikter med artighet och vänlighet har sitt ursprung i den kristna värdegrundens tes att vända andra kinden till. När vi sträcker oss utanför den geopolitiska avgränsningen och vill rädda världen gör det oss till en goda-viljans kolonialister av värsta sort. För vi kommer inte bara att hånas och motarbetas av "de andra". Vi kommer att förlora hela slaget i vår inautenticitet.

Jag tror att vi öppet och ärligt behöver kommunicera mellan alla möjliga grupper i hela världen om vi ska ro den här skutan i land. Inte för att i första hand skapa samarbeten, utan med mål att förstå, inte att sprida och blanda våra olika inställningar. Jag vill inte ha någon pluralistisk metakultur som överflyglar allt eller någon multikulturell soppa där ingen kultur kan bestå, där vi bara ser fasader av mat, kläder och en kulturell identitet som blir allt tommare och därför kommer att försvaras med allt våldsammare medel genom radikalisering när utanförskap och känslan av att inte höra hemma någonstans sätter klorna i folk.

Jag har i hela livet varit del av esperantorörelsen (esperanto är ett neutralt planspråk skapat 1887). När jag träffar människor från hela världen med detta neutrala verktyg för kommunikation kan vi vara oss själva och fira våra olikheter. Det finns en nyfikenhet på "den andra", en vilja att besöka andra kulturer och förstå det genuina. I stark kontrast ser jag på "multikulturen" i Sverige där blandning och utarmning av kulturer har skapat en bastard där ingen riktigt känner sig hemma längre. När inte ens svenskar känner sig hemma i sitt eget land, så har de ledande skapat en sådan krutdurk så jag har börjat fundera på att flytta någon annanstans för att slippa vara med om urladdningen.

Att hejdlöst blanda människor från diametralt motsatta samhällssystem och tro att det bara är att skaffa dem bostad och arbete så löser sig allt av sig själv, är en så fruktansvärt naiv inställning så det egentligen är rätt åt oss att vi har skapat den här situationen. Jag tror vi alla kommer att dra det korta strået. Utom möjligen de som vill oss illa och i lönndom har invaderat oss och bara väntar på rätt tillfälle.

Fortsätt läsa
259 Hits
0 Kommentarer

Nu är det snart dags för e-boken

Jag hade sett fram emot en möjlig finansiering av tryckning av boken, men den har tillfälligt fryst inne. Därför får den första upplagan bli elektronisk. Jag orkar inte dra ut på det längre. Nästa bok har dessutom redan börjat skriva sig.

I ett par veckor har jag sysslat med annat. Det känns som om boken är klar, men när jag satte mig och skulle lägga upp det första kapitlet som provläsning för hugade spekulanter, så hittade jag genast småsaker att skruva på. Man blir nog aldrig nöjd, men någonstans måste man sätta gränsen.

När mina kompisar i spexet krisade inför premiären en gång i tiden och oroade sig för att de skulle glömma och missa saker, så lugnade jag dem med att publiken ändå inte har läst manus, så de vet inte hur vi tycker att det ska bli. Jag får klappa mig på huvudet med samma uppmaning. Så länge budskapet går fram och folk är glada, så är det bra. Jag har inga planer på att bevara mitt verk i byrålådan i flera år för att göra det "perfekt". Det börjar snarare kännas som om vissa stycken tappar nerv när jag rotar för mycket i dem. Jag började ju ändå skriva på den för 8-9 år sen nu. Tur att programmet jag använder sparar ögonblicksbilder med några minuters mellanrum så att man kan ta tillbaka tidigare versioner. 

Hela boken består av 30 kapitel varav de senare är mer omfattande. Pdf-versionen i pocketformat räknar till ca 550 sidor. "Alldeles för mycket" sa de på kursen om bokutgivning. "Radera hälften". Men det går inte. Historien är vad den är. Jag hade kunnat klippa den på mitten och bara ge ut själva upplösningen, men då missar man ju uppbyggnaden. Det funkar inte. Det skulle bli obegripligt. Dessutom handlar den om tre saker på samma gång. En kärlekshistoria, en resa och det jag tycker är roligast att upptäcka - en annorlunda samhällsordning.

Om du ser en flik med "Röda boken" uppe i huvudmenyn kan du klicka på den och läsa början på historien. Det är ingen idé att ens försöka sälja något utan att ge smakprov. Men om du tycker om min stil, så sägs det att boken bara blir bättre och bättre. Dessutom hoppas jag ju naturligtvis att det går bra att sälja den, för då kan jag trycka en pappersversion och kanske till och med ta ledigt från annat som pockar på uppmärksamhet (läs "jobb") och få ur mig nästa bok snabbare än den första.

Fortsätt läsa
183 Hits
0 Kommentarer

Bokutgivning - lite som att segla

Branschen är en utmaning. Många vill ge ut böcker och många vill tjäna pengar. Men det är bra. För om man vore helt ensam om att vilja ge ut en bok så skulle man ha oöverstigliga problem framför sig. Istället gäller det att lära sig navigera i de här farvattnen. Man kan se på bokutgivning som en segeltur. Med sjökort, kompass och en duglig skuta kommer man ganska långt.

I skärgårdens farleder slåss stora tankerfartyg, finlandsfärjor och småbåtar med varandra i en enda röra. Det finns regler, men inte alla verkar känna till dem eller bry sig. Samma sak verkar gälla i förlagsvärlden. Det gäller tydligen att vara finurlig, påstridig och uppfinningsrik.

I supertankerklassen har vi Bonniers och förlag som Norstedts som nyss blivit uppköpta av Storytel. De stora förlagen ger ut några tiotal böcker per år. Det är konkurrens om en biljett till den båten. Men det finns ungefär 10 000 manus som vill bli böcker i omlopp varje år. När de här jättarna dessutom köper upp varandra, hur påverkar det möjligheterna?

I Bonnierflottan finns flera halvstora fraktfartyg med lätt igenkännbara namn. Men det finns hundratals förlag, de flesta små och mellanstora. Och sen dräller det av småbåtar, jollar och pråmar . Det går att få biljett till en av färjorna, men utbudet är begränsat. Lättare då att hyra en liten båt och ta en tur.

Just nu ligger jag väl förankrad i en dold vik på en kobbe långt ut i skärgården. Jag spanar med min kikare på trafiken längre bort och bidar min tid.

 

 

Fortsätt läsa
409 Hits
0 Kommentarer

Motstånd

Det finns olika sorters motstånd. Ett av dem är människor som inte tror på det man gör och försöker stoppa en av ett eller annat skäl. En sådan individ i min närhet har försökt att skydda mig från besvikelse, påstår hon. Så fort jag sagt något om att skriva en bok har det kommit sura gliringar. I förebyggande syfte sa hon saker som: 'Tror du verkligen att någon vill läsa det du skriver?', 'Om du skickar boken till fler så finns det inga kvar som kan köpa den.' Allt sagt i välmening, men ack så nedtryckt i skorna man känner sig. Hopplös. Vad gör man åt något sådant?

I det här fallet räckte det tydligen att låta henne läsa boken. Sedan var det tyst. Jag tar det som ett gott omen. 'Det är inte en genre jag normalt läser, men jag kunde inte sluta läsa.' Sånt värmer istället.

Om jag får välja så har jag hellre tusen osålda böcker på en hylla och känner mig nöjd och stolt för att jag i alla fall kom så långt, än att jag lyssnade på kritiken och aldrig vågade spänna min båge. Ett liv levt i rädsla är ett halvt liv.

Samtidigt är motstånd fullständigt nödvändigt. Kol förvandlas inte till diamant, ett stycke järn blir inte ett svärd, utan tryck, press och en del tillsatser. Detsamma verkar gälla även på det personliga planet. Utan motgångar blir man en slapp och menlös individ. Utan skärpa blir inget arbete utfört.

Fortsätt läsa
720 Hits
0 Kommentarer

Jag vill ge ut en bok. Minst.

När jag började skriva på det som har blivit en bok (och håller på att bli fler) hade jag varken planer eller förhoppningar. Jag ville få ner tankarna och bilderna på papper för att slippa ha dem i huvudet.

Nu när jag ser resultatet och hör försöksläsare säga att jag måste ge ut den, så har jag fått börja utforska ett helt nytt område; bokutgivning.

Uppskjutandets ädla konst har jag i många år odlat till perfektion, men nu finns ingen återvändo. Boken ska ut! Att skicka den till förlag verkar vara meningslöst. Det är många som skriver böcker i Sverige. De stora förlagen ger kanske ut 20-40 böcker per år, men tusentals står i kö. Därför måste det bli egenutgivning.

För det ändamålet anmälde jag mig till en kurs på Folkuniversitetet. Den var givande. Mina planer verkar vettiga, men nu har jag mer förståelse för detaljerna. Så det är bara att kavla upp ärmarna och starta. Men först en mugg te...

 

Fortsätt läsa
419 Hits
0 Kommentarer

Kulturell integritet - Välkommen in!

Jag bor i en by som har ca 275 invånare, fast under de senaste månaderna har vi blivit nästan dubbelt så många och fler verkar vara på väg...

Några har jag blivit lite kompis med. Vi hälsar på hos varandra och bedriver studier i svenska. Mest om hur svenska låter och hur man förstår vad som sägs och vad som görs. Svensk kultur, med andra ord.

Häromdagen blev jag lite irriterad. En av mina nya kompisar kom förbi och ville bara säga gott nytt år. Jag blev väldigt glad att han kom förbi, men ändå irriterad. Jag grunnade en god stund på varför och kom fram till att det handlade om beteenden och förförståelsen av uttrycket "Välkommen in".

Jag sa åt honom att komma in, men han sa att han bara ville säga hej, så vi stod ett par minuter och pratade. Med öppen dörr. Mitt i vinterkylan. Med all dyrbar värme som försvann i så rask takt så man såg små enkronor med vingar som flög iväg. Därav irritationen.

Nästa lektionstillfälle tog jag upp det och frågade vad "Välkommen in" betyder på syriska. Det betyder att man kommer in i huset, får kaffe och sitter och snackar i ett par timmar. Jag förklarade att för mig och, antar jag, andra svenskar, betyder det "kom in i hallen så jag får stänga dörren". Efter att ha grunnat på det, förstod de fullt och väl varför svenskar vill att man stänger dörren först. De hade bara inte tänkt på det på det viset. Först när svenskar kommit innanför tröskeln börjar man förhandla om nästa steg. Eller så blir man stånas och divide'r i ett par timmar. Sen frågar man om det inte ska has lite kaffe också, varvid besökaren bedyrar att han/hon bara skulle säga hej.

Sistgång det var lektion hos mig sa jag "kom in, kom in" och de fyra besökarna skyndade sig glatt in och stängde dörren innan de började ta av sig skor och kläder. Och det kändes så bekvämt, vanligt och hemtamt. Och jag såg en glädje i deras ansikten att "ja, jag har knäckt en kod". 

Fortsätt läsa
1074 Hits
0 Kommentarer

Pånyttfödd ekonomi

Att ett förändrat ekonomiskt system tillhör grundvalarna för ett hållbart samhälle verkar alltfler bli varse och överens om. Idéerna är många, tack och lov.

Jag tror inte att det räcker med att göra kapitalismen "snällare" eller "grönare". Kapitalism är i grund och botten ett system för att man ska tjäna mer och mer pengar på andras arbete och bekostnad. Grundtanken är väl att alla ska vara lika näriga så att någon slags balans ska uppstå, men vi kan väl vara överens om att den planen i så fall har havererat.

Eftersom grundtanken är att tjäna så mycket pengar som möjligt, genom att betala så lite som möjligt för de tjänster man använder, så har vi miljöförstöring, barnslaveri, taskiga minimilöner och en global hackordning. Vissa verkar tycka att det är ok, så de kan väl få inrätta reservat där de beter sig på det sättet. I valfrihetens namn kan väl vi andra få experimentera med andra sätt att leva?

Det finns många som kommit med massor med goda förslag i över 100 år på vad som bör göras, så någon brist på idéer finns inte. Det är själva genomförandefasen det hänger upp sig i. De två största problemen är nog att det finns så många vairanter att välja på, så hur ska vi veta vad som är bäst? Och att det alltid finns de som tjänar, eller tror att de kan tjäna, på det nuvarande systemet och därför vill behålla det.

Borde vi inte samla ihop oss och köra lite experiment, som lajv, i ett par-tre veckor? Kan vi använda vintern 2015-16 till att sätta parametrar för hur ett realtidstest skulle utformas, och sen träffas vi i sommar och testar?

Tycker du det låter som en god idé? Svara med en kommentar och anmäl dig som medverkare här på Bonnarlunda, så kör vi!

Behöver du inspiration? Har du fler förslag - skriv i kommentarerna så fyller jag på listan.

Positiva pengar på svenska och engelska, Stiftelsen hållbar samhällsutveckling, Economy for the common good, Foundation for the Economics of Sustainabilitly

Fortsätt läsa
1337 Hits
0 Kommentarer

Att vara hjälten i sitt eget liv

Flockdjuret i oss vill vara en i mängden. Man vill inte sticka ut och dra på sig uppmärksamhet i onödan. Mänsklig kultur är en likriktning av tycke och smak som formar gruppgemenskaper och samhörighet. Samtidigt har vi en obändig längtan efter det särskilda och unika. Filmbranschen kryllar av berättelser om hjältedåd, från Stålmannen till små privata framgångssagor. 

Hjältekonceptet är inte nytt, men först när idén blir ens egen har den någon verklig kraft att skapa förändring i någons liv istället för att bara vara underhållning. Idén om det egna hjälteskapet har gamla anor och beskrivs även i modern litteratur. Det är modet att göra något nytt och tillfällena när man har chansen att vara en bättre människa som skapar hjälten.

Att tanken om hjälteskap är viktig för att man ska kunna mogna som individ, har sin grund i att människans kultur är en historia om domestisering. Genom årtusenden har vi tämjt vilda djur för nytta och nöje, men den mest domestiserade djurarten är ändå vi själva. Vi har blivit så enormt tama att vi närmast är slavar under kultur och teknik. Det politiskt korrekta har skapat en trång åsiktskorridor som inte tillåter nya tankar eller att någon tar saker i egna händer. Det finns ingen plats för hjältar.

Hela den mänskliga traditionen är en tankelikriktningsverkstad. Vi tänker väldigt sällan genuint egna och unika tankar. Vårt tankegods är till stora delar vårt kulturella arvegods. Tankarna har redan tänkts många gånger och stöpts om och knådats under många århundraden. En “ny tanke” är troligtvis inte det, men tankar som är nya för en själv kan förändra ens liv.

För många år sen kände jag mig väldigt tråkig och bestämde mig för att jag skulle införa principen att göra minst en ny sak varje dag. Regeln var sju nya saker per vecka i genomsnitt, eftersom en regel av det här slaget kan bli betungande annars. Och om man gör en ny sak så drar det ofta med sig flera nya saker på samma gång. Genomsnitt, alltså. Det nya kunde vara vad som helst. Från att testa ett nytt recept till middag, åka någonstans eller göra något helt oprövat. Efter några år insåg jag att det blivit en del av mig själv när en kompis sa: “Du är så rolig för du säger alltid ja när man föreslår något.” Jag bestämde mig för att jag behövde en ny princip.

Efter moget övervägande valde jag “Att göra en kärleksfull handling varje dag”. Helst skulle den som råkade ut för den inte veta att det var jag som gjorde det. Det skulle inte ge för mycket näring åt mitt ego. Till exempel började jag lägga i mynt i parkeringsautomater där tiden höll på att gå ut. Jag var extra noga med att vara artig och hålla upp dörrar och liknande småsaker. Tog upp skräp som andra tappat. Det gick ganska bra och jag kände mig nöjdare med livet. Ett par veckor efter att den nya principen hade börjat praktiseras blev jag inbjuden på kalas. En kompis tyckte jag skulle hänga med på födelsedagsfest till en av hennes kompisar, en man jag aldrig träffat. Någon sorts present måste inskaffas, men jag var urfattig student och var mitt uppe i en flyttstädning. Jag satte mig att meditera och frågade: “Vad av alla saker jag redan har skulle han vilja ha?”. Svaret var klockrent - en handduksstor linneduk full med Murphys lag. Du vet, “ljuset i slutet av tunneln är egentligen ett annalkande tåg”, “en smörgås som faller kommer alltid att landa med smörsidan ner” och liknande. Jag gjorde paket av duken men skrev inget på det. Väl framme stuvade jag ner det baktill bland alla andra paket som låg på ett bord. Öppnandet skulle ske senare på kvällen. Efter middagen gick jag och några andra en promenad. Plötsligt hörde vi skrik. Till slut kunde vi urskilja att flera ropade efter mig. Paketen hade öppnats i vår frånvaro och trots alla dyra och fina presenter, så var födelsedagsbarnet allra gladast för murphyduken. Han hade letat efter en sådan i flera år. Alla andra paket hade avsändare, men mitt var ju helt inkognito. De hade grunnat och räknat en lång stund innan de kom på att det måste komma från mig. Tack måste utdelas genast så skallgångskedja ordnades. 

Det blev den sista principiella handlingen av kärlek jag orkade utföra. Inte för att det tog tid, kraft eller uppfinningsrikedom att komma på saker, utan därför att jag inte klarade av att ta emot all kärlek som kom tillbaka. Jag älskade inte mig själv tillräckligt mycket för att få tillbaka den kärlek jag själv gav. Den tanken har levt med mig i många år nu men inte orkat slå rot igen.

För en tid sedan började jag leka med tanken att starta principen “Klara av minst en surdeg om dagen.” Efter många års sjukdom, arbetslöshet och “utanförskap” håller jag på att drunkna i sura saker som ständigt drar ner mig och hindrar mig från att komma framåt igen. Det kanske skulle lätta upp om jag skapade en princip för det? Sagt och gjort. Men inget har hänt. Principen är negativ och därför en surdeg i sig själv.

Inte förrän igår kom en förlösande tanke när jag tittade på ett tv-program. Sånt gör jag väldigt sällan, men om jag gör det försöker jag hitta russinen i kakan. Ett sånt russin ledde till en natt med intensiva drömmar och ett uppvaknande med tanken att den nya principen måste vara “Att bli hjälte i mitt eget liv”. Tanken har funnits i decennier, men inte förrän nu blev den begriplig och min egen.

Att vara en hjälte är att göra något extra, att bita ihop och ta itu med surdegar, att hjälpa någon annan i nöd, att sträcka sig den där extra biten som de flesta andra inte skulle göra. Principen inbegriper både “att göra nya saker” och “att göra kärleksfulla saker”, men är bredare än så. Jag tror jag funnit en stig ut ur det stillestånd jag befunnit mig i under många år. Risken är att man tar sig vatten över huvudet. Utbränd och duktighetskomplex har länge varit min kvarnsten. Men en hjälte är inte “duktig” på samma sätt som en liten flicka kan vara. Duktig är man för att beveka någon annan. Hjälten kommer inifrån och behöver inte uppskattning utifrån. Den enda risk man löper är att få ett rikt och innehållsrikt liv att se tillbaka på.

Fortsätt läsa
1976 Hits
0 Kommentarer

Studiebesök på Ridgedale i Sunne

Idag var det öppen visning av en permakulturgård i Västra Ämtervik, Sunne. Under två timmars konstant regnande och en temperatur på 6° höll de oväntat många besökarna uppmärksamheten fäst på Richard som berättade om grödor och djurhållning. På engelska. Några av oss orkade inte tänka på engelska (som är gårdens arbetsspråk) och fick sällskap av Yohanna som kunde berätta på svenska istället.

Personligen är jag lite allergisk mot att använda en annan nations språk på hemmaplan, särskilt när jag pratar med svenskar. Språk, kultur och förståelse för platsen hänger så intimt samman för mig. Man tappar något när man använder ett annat språk, som om något i kontakten och kommunikationen med själva platsen går förlorad. Den senaste tiden har jag dessutom använt esperanto så mycket, så hjärnan slog helt enkelt av när jag var tvungen att förstå engelska.

Det som är mest spännande med Ridgedale-gården är att de vågar testa och utveckla idéer som måste komma för att vi ska kunna försörja oss på mat globalt sett. Allt börjar lokalt. Om vi inte själva kan bidra till helheten så ska vi inte tro att Afrika och andra ställen, där det rent krematistiskt är billigare att framställa mat, kommer att tycka att det är ok att försörja oss i längden. Ämnet kyckling återkom vi till flera gånger. I Sverige konsumerar vi ca 80 miljoner kycklingar varje år. Ca 1% är ekologiska. De allra flesta kycklingar är av slaget "broiler" och föds upp på särskilda gårdar från vilka de nykläckta kycklingarna fraktas ut till uppfödare. En broiler är en hybrid av två olika hönsraser och det går inte att para två broilerindivider framgångsrikt. Det här innebär att i princip hela Sveriges kycklingproduktion hänger på att några få gårdar (ca 5 stycken) producerar kycklingar av en sort som inte är livskraftiga som egen varietet. Det är något genuint sjukt i det förfarandet. 

Hemma, när vi grunnar på permakultur, gör vi det ur ett "bonnarlunda-perspektiv". Det handlar mycket om att hitta avvägningar mellan arbetsinsatser, personliga styrkor och intressen, samt behovet att sörja för sitt eget fotavtryck. Strikt självförsörjning på heltid övergick i intensivt storjordbruk därför att det fanns andra livsstilar som lockade. Vi ser inte att lösningen är att gå tillbaka till det gamla. Lösningen ligger inte heller i industrijordbruket. Vi måste göra "som förr fast bättre". Ridgedale är i det perspektivet ett mycket intressant projekt som utvecklar tankar, erfarenheter och lärande i linje med bland annat Polyface. Det finns många projekt av samma sort världen över och det finns ingen återvändo. Ställen som Ridgedale måste bli det normala, inte ett ovanligt specialfall.

Fortsätt läsa
2206 Hits
0 Kommentarer

Rätten till sin egen kropp

Vi äger inte våra egna kroppar, har jag konstaterat i flera år. Det blir tydligt när man är ett personnummer i den offentliga vården. Det är aldrig jag som får komma till doktorn. Det är mitt personnummer som är där.

Sen är det väldigt svårt att få någon sorts respekt, lyhördhet eller annan form av intresse när man inte ställer upp på att pumpa kroppen full med diverse industriella kemikalier i form av "läkemedel". Inte ens när man rapporterar svåra biverkningar...

När jag vid ett tillfälle ändå hade chansen så slutade det snöpligt. En svår fobi gjorde att jag efter flera års kamp äntligen skulle få hjälp. På riktigt den här gången. KBT var det enda de kunde erbjuda, men trots förutfattade meningar ställde jag upp, vilket slutade med att jag fick dessa förutfattade meningar bekräftade. Själv hade jag använt EFT i flera år och är bekväm med det, så när den första egentliga KBT-sessionen slutade i ett gäspigt jasså, satte jag mig i väntrummet och körde EFT i en timme.

Nästa KBT-träff började med ett aldrig skådat genombrott och jag fick förklara att det inte hade särskilt mycket med deras metod att göra. Terapeuten tittade med långt ansikte på mig och sa att vad jag än gjorde så var det flera resor bättre än KBT. Så jag fick köra EFT med sköterskan tills vi jobbat bort trauma och fobi.

Jag var till och med så tjänstvillig att jag visade lite material om EFT och skickade till dem länkar om metoden. Ändock, när allt var över och jag bad att få journalutskrifter, så kunde jag läsa om mitt "tvångsbeteende" och att de konstaterade att det tydligen hjälpte mig så jag fick väl hålla på då... Ändå använder de EMDR, en kusin till EFT på en annan avdelning inom samma landsting. När de får information, ett namn på metoden och ser att den har effekt - varför skriva "tvångsbeteende". Det kändes minst sagt kränkande.

Vårdpersonal kan skriva vilket strunt de vill om en i journalerna, men du kan aldrig ge din sida av vad som inträffade. Egentligen skulle man ha personaljournaler och bedöma bemötandet man fått själv. Sen kan ju någon roa sig med att undersöka hur bra kundernas förväntningar överensstämmer med verkligheten så att vi kan få en vård som är till för patienterna istället för "läkare", myndigheter och internationell pillerindustri.

 

Fortsätt läsa
2180 Hits
0 Kommentarer

Den råa styrkan i passionerad övertygelse

Jag hade glömt känslan av att lyckas få universum att vika sig inför min vilja. Under mångårig nedstämd motgång hade jag glömt vilken skärpa man kan ha när man 'bara vet'. Hur det känns när universum viker sig omkring en och gör som man vill. Jag blev påmind förra veckan av vad Carmina Widmark berättade.

I 20-årsåldern hade hon gått från att vara ateist till att bli katolik. Glad i hågen, och så ostoppbar som man bara verkar kunna vara när man är ung och inte har fått på nöten av livet tillräckligt än, begav hon sig till Frankrike och ett nunnekloster. Hon ville bli nunna.

Efter en tid stod det klart att hon inte kunde bli det på en gång. Det fanns en väntetid. Fyra år skulle hon behöva vänta. Varför det? Hon visste ju att det var det här hon ville! Hon sa: "Jag skriver till påven och säger till honom att ändra på beslutet." Nunnorna svarade: "Neeej, det kan man inte göra."

Vår hjältinna tänkte ett varv till och sa: "Då åker jag till Rom och pratar med påven istället." Nunnorna svarade: "Neeeej, det kan man inte göra." Men lagom till påsk anordnades en gruppresa till Rom och med på den fanns, du vet vem.

Tidigt varje morgon steg hon upp, skrev ett brev till påven och knallade till Peterskyrkan. Hon kom inte längre än till schweizergardets färgglada vakter. De tog emot breven, och sen såg hon dem inte mer. Dag efter dag utspelade sig samma scen.

När påven gick sin påskvandring genom Rom stannade han alldeles nära där hon stod. Hon hade för säkerhets skull med sig ett brev till. Ifall hon skulle få en chans. Och den kom. Hon tog hans hand, hon höll om hans arm. Hon till och med lade ena armen om hans hals. Men i den allmänna uppståndelsen gick det ju inte att prata ostört.

Till slut kom dagen då gruppen skulle resa hem igen. Bedrövad insåg hon att oddsen inte såg bra ut. Med sjunkande mod begav de sig till den sista gudstjänsten. Därefter tillbaka till det kloster som varit deras härbärge under vistelsen. De skulle bara hämta sina väskor och sedan ta tåget tillbaka mot Frankrike. 

I porten till klostret stod en av nunnorna. Hon var alldeles till sig och gestikulerade att brevskriverskan skulle skynda sig. Hon hade telefonsamtal! I luren sa en av påvens sekreterare att hon och gruppen var välkommen till påvens privata kapell för gudstjänst dagen därpå. Efteråt skulle patern lyssna på vad det var för ett problem han läst om i breven.

"Men, jag är ju på väg hem..." sa hon och insåg att hon hade ett val att göra. Mot allt förnuft sa hon "jag kommer". Hon hade inga pengar, ingenstans att sova, ingen biljett för senare tåg, men ingenting annat betydde någonting. Hon hade nått målet. Nästan. Flera i gruppen valde att stanna med henne.

De fick träffa påven och hon fick berätta att hon inte på några villkor kunde vänta i fyra långa år på att se sin dröm gå i uppfyllelse. Han kunde inget lova och gjorde heller inga utfästelser. Hon reste tillbaka till nunnorna i Frankrike. De såg allt på henne med lite mer respekt nu. Men tiden gick, och ingenting hände.

Efter nio månader fick hon plötsligen veta att hon inte behövde vänta längre. Än idag vet hon inte exakt hur det gick till. 

Det låter som en fantasi, en skröna, men jag har sett bilderna hemma i hennes eget vardagsrum. Och jag blev påmind. Påmind om vilken enorm kraft vi alla har när vi vet exakt vad vi vill. Den fokuserade kraft som bakar ihop medvetandet till en målsökande plutoniumtung kraftpunkt som spränger alla gränser för vad man tror är möjligt.

Hur det gick sen? Några år gick, hon var vetgirig och frågvis. Ville ha svar på allt. Efterhand insåg hon att de inte går att hitta i religionens stelnade former. Den sant andliga vägen har inga sådana murar.

Fortsätt läsa
2188 Hits
0 Kommentarer

Världen behöver ett nytt operativsystem

Att en dator behöver en övergripande struktur för att överhuvudtaget kunna startas och ha till något vet de flesta vid det här laget. Linux, Apple OS och Windows är de mest kända i datorvärlden. Men i vår sociala värld har vi också sådana övergripande system som ligger och puttrar på i bakgrunden och är den fond mot vilken vi spelar upp våra liv.

Det förhärskande systemet är hierarkiskt, polärt och är en ständig kamp mellan två ytterligheter. Det finns alltid någon över dig som ramar in vad du tillåts göra och vad du ska använda tiden till. Det är allt från föräldrar, lärare, chefer, politiker, företag, organisationer och reklammakare.

Hierarkin sägs av många vara "naturlig" därför att det är det tankesättet vi faller tillbaka på hela tiden. "Den starkes rätt", darwinism och maktspel är centrala teman i hierarkismen. Min fråga är om det kan upplevas naturligt därför att vi är väldigt djupt programmerade att reagera hierarkiskt. Finns något annat? Ja!

För att komma över i "nåt annat" behövs en medveten handling, ett uppsåt. Det kräver också mod och envishet, för du kommer alltid att ses som en konstig fågel av dem som inte ännu har uppgraderat till ett system som saknar rollen som "slav i systemet".

Jag vågar sticka ut hakan och påstå att ett sådant icke-hierarkiskt operativsystem skulle kunna vara OLSON. Det är en förkortning för Organiskt Ledningssystem för Själv-Organiserande Nätverk.

Det händer mycket i världen just nu. Det verkar som en kritisk massa håller på att byggas upp för en övergång till nästa steg i mänsklighetens utveckling. Vill du vara med i det och låta din upplevelse av det möjliga sträcka sig utanför det du lärt dig är Verkligheten?

Fortsätt läsa
2399 Hits
0 Kommentarer

När allt egentligen är tvärtom

Vi lär oss hur världen funkar och senare i livet har vi svårt att lära om. Det här genomsyrar våra institutioner som politik, företagande, skolan, vården osv, osv.

Här kommer tre exempel på vägar ut ur programmeringen. En av mina favoriter när det gäller skolväsendet är sir Ken Robinson när han pratar om att skolan dödar kreativiteten.

 

Dan Pink pratar om vad som motiverar oss och konstaterar att det inte är pengar. Han beskriver varför idéer som medborgarlön är något vi bör börja diskutera offentligt. "The Candle Problem" är ett standardtest för att se vilken sorts belöning som skapar mest kreativitet. Pengar gör det inte.

 

Och om du fortfarande orkar, så kommer här en rolig dragning om vad som skulle få oss att både göra ett bättre jobb och må bättre på jobbet - The Happy Secret to Better Work.

 

Fortsätt läsa
2469 Hits
0 Kommentarer

Ledarskap och konflikter

Jag fortsätter att tugga mig igenom TED-föreläsningar. Där finns mycket av allt, men jag tänker försöka sammanställa sånt som jag känner tillför något till bonnarlunda-tanken.

Idag har jag sett två stycken som handlar om att förhålla sig till det problematiska i livet. Konflikter uppstår ju gärna när det är någon sorts mål som ska nås och de ingående deltagarna inte är överens. Eller, snarare, när de först tror att de är överens och att det sen visar sig att de inte alls är det... Om man siktar på att misslyckas kan man tänja sina gränser mer än om man siktar på att lyckas, kan du höra Adam Kreek prata om här:

 

Amy Cuddy har förstått att vårt kroppsspråk talar om för omvärlden om vi är kapabla att leda oss själva eller andra, men hon har också förstått att vårt kroppsspråk också talar till oss själva. Hon visar olika kroppshållningar och hur man kan stärka sig själv att klara mer genom att göra några enkla övningar. Den gamla slina frasen "Fake it 'til you make it" har hon bytt ut till "Fake it 'til you become it."

Hon konstaterar bland annat att vi kan skapa konflikt genom vårt kroppsspråk även om vi inte har ett sådant uppsåt. Det som avgör framgång är detta:

Amy Cuddy success

 

Fortsätt läsa
1618 Hits
0 Kommentarer

Lite TED om ledarskap - Dinsmore, Sinek & Logan

Eftersom jag har en ledande ställning i esperantorörelsen och den nu verkar börja röra på sig lite mer än på länge, så har jag letat efter inspiration för hur man kan leda. På TED har jag hittat några sådana.

Det finns något som heter Live Your Legend, grundad av Scott Dinsmore, med folk över hela världen som tröttnat och börjat bilda grupper för att göra sin egen grej istället för att sitta fast i vardagen. (Video 1)

Från Scott kom en länk till en intervju som han gjorde med Simon Sinek. Simon har "knäckt koden" för vad det är som gör att företagsvärlden och slaveriet inte funkar. Han utgår från biologin. På TED finns denna video med Simon. (Video 2)

David Logan berättar om fem faser och det Stam-medvetande som vi alla tillhör och agerar utifrån när det gäller hur förslavade vi är. Genom att förstå var andra befinner sig i ens omgivning kan man varsamt leda dem framåt. Det förklarar till stor del hur vi som vill något annat kan jobba för att komma vidare. (Video 3)

Video 1 - Scott Dinsmore - Live Your Legend

 

Video 2 - Simon Sinek - Inspiring leaders

 

Video 3 - David Logan - Tribal Leadership

Fortsätt läsa
1916 Hits
0 Kommentarer

Risken för infiltration i goda organisationer

 

I en pågående mejlväxling så fick jag en knäpp på näsan av Kristoffer Hell för att jag länkade till Valhalla Movement som exempel på grupp som försöker göra något. De är enligt honom infiltrerade och jag ville veta hur han med säkerhet kunde veta det, på vilket jag inte fått något svar. Legenet konstaterade att Kristoffer i princip har rätt men att det inte får lamslå oss. Här följer mitt följande inlägg i den debagtten.

Vi lever i ett äventyr där vi inte kan vara säkra på någonting. Men det kanske är så att livet vore lika meningslöst om vi var säkra på sanningen, som en deckare där men först informeras om vem mördaren är och vad som ska hända, så att man inte råkar ut för otrevliga överraskningar. En sån deckare skulle man ju knappast titta klart på...

Livet är en livsfarlig balansgång och när man kan acceptera att man inte vet allt, men att det är ok, så kan man börja funka lite bättre och göra saker i glädje istället för ilska, sorg och/eller rädsla. Vi får acceptera att vi är halta och lytta som försöker leda blinda, och vara glada varje gång vi lär oss något nytt. Men för att lära något nytt måste man ta risken att inse och erkänna att man kanske har fel nu. Men om vi hade rätt svar från start vore inte det här äventyret, det här gigantiska spelet, själva resan, värd jobbet.

Jag håller också med Kristoffer om att det är ett problem att det vi uppfattar som positiva saker infiltreras av "andra sidan". Men jag uppfattar att han ser det som ett hot mot allt och att hela det nya handlar om att slåss mot det gamla med röd text i versaler. Men det man ger näring åt upptar hela ens tid till slut. Om man ger näring åt det man inte tycker om så växer det och fördunklar hela ens liv och sinne. Jag prenumererar på hans nyhetsbrev, men mer för att hålla koll på ryktena än för att fördjupa mig i och gotta mig åt eländet i världen. Har inte tid! Och så får man ju inte glömma det där med perspektiv. De som är programmerade och följer den andra sidan är lika upprörda över det de inte kan kontrollera som vi är...

Samtidigt anser jag att det är ett ännu större problem att vi som ändå vill något annat bär på programmeringar som vi är omedvetna om. Dessa gör oss till "Agent Smith" utan att vi själva begriper det. Detta är farligare än den uppenbara infiltreringen där vi ser en tydlig "motståndare" i form av Wall Street, Soros eller Wallenbergare. Men i dansen mellan ytterligheterna, utvecklingens yin och yang, kommer vi ingen vart om det inte finns grader i helvetet. Det gäller även desinfo och infiltrering eftersom det alltid finns korn av sanning i allt. Om man dessutom slutar se etablissemanget som en ond kraft som är ute för att krossa allt motstånd, och istället ser en danspartner som testar ens gränser i piruetter och kast, så blir hela upplevelsen åtminstone roligare. Och när vi kan skratta åt dem som vill förgöra oss har vi redan vunnit.

När det gäller organisering så konstaterar jag att dem vi ser som motståndare är kompakta försvarsverk av åsikter och regler, ofta i form av företag, myndigheter och liknande organisationer. De har så stor kraft och makt därför att de är stora med interna informationsnätverk. Svaret är alltså inte att vi lallar runt var och en för sig själv och håller för öronen och hoppas på en bättre värld. Vi måste också organisera oss, men inte på samma sätt, och inte på sätt som lätt kan korrumperas och kapas. Istället för att gnälla på än det ena än det andra, så komme vi längre om vi t ex skulle kunna speca vad en sån organiseringsmodell skulle kunna se ut som.

(Skrivet i mejlväxlingen Re: Fråga om "person":  "Har någon svensk jurist eller statstjänsteman definierat "person"?")

 

Senaste kommentar i detta inlägg
Viktoria
Det är balansen mellan att organisera sig utan att bli en organisation som går att sätta fingret på och i och med detta sabotera d... Read More
måndag, 16 mars 2015 7:07 PM
Fortsätt läsa
2060 Hits
1 Kommentar

Kapitalism kontra planekonomi

Detta är en polaritet som de flesta verkar ta för given. Men om man skrapar på ytan inser man att de har alltför många egenskaper som innebär att de bara är två grenar på samma träd.

Inom kapitalismen pratar man om vikten av den fria marknaden, men inom bolagen sker ofta en strikt planekonomi. Motsatsen i planekonomin är att den inte tillfredsställer människors behov och efterfrågan varför det uppstår svarta marknader som är helt avreglerade. Fri kapitalism är en följd av alltför strama tyglar, medan planekonomi verkar vara följden av alltför stora avregleringar.

Men finns det något sunt mellanläge mellan kapitalism och planekonomi, eller är det en ständig dragkamp mellan ideologier? Kan det vara så enkelt att båda systemen bygger på att det finns en hierarikisk tanke i botten?

Hur skulle en "organisk ekonomi" se ut? En struktur med inbyggda styrmekanismer som ständigt strävar mot jämvikt utan att politiker lägger näsan i blöt? En mänsklig ekonomi, som faktiskt är en ekonomi, inte bara en finansiell maskin för att flytta vinster till en allt glesare topp.

Fortsätt läsa
1214 Hits
0 Kommentarer

En dag som denna

Tankarna på Bonnarlunda har funnits länge, men efter ett samtal med Stella igår, så känns det som det är dags att det blir lite luft under vingarna.

Min förhoppning är att det här stället blir ett vattenhål för dem som vill utvecklas tillsammans, lära sig nya saker om hur saker hänger ihop på riktigt och ge sig hän åt att skapa visionen om det bättre samhälle som måste finnas någonstans där borta.

Med gemensamma krafter kanske vi kan ge så mycket substans till ämnet att det helt enkelt inte kan göra annat än manifestera sig i den fysiska verkligheten.

Fortsätt läsa
1057 Hits
0 Kommentarer