Bonnarlunda Allehanda

Att se världen i ett nytt ljus är en bra början. Här bloggar våra medlemmar om saker de ser och vill förmedla till andra som söker nya förklaringar.

Finns det någon väg ut?

Finns någon nollpunkt? Kan vi komma överens om någon punkt i historien att utgå ifrån så att vi kan försöka lösa våra problem? Jag tror inte det.

De konflikter vi har idag är ärvda och de har en lång historia. Det är fruktansvärt det som sker, men det är inte krig som började när oroligheterna bröt ut i Syrien, eller när USA invaderade Irak, eller när någon såg till att rasera WTC, eller när Osmanska riket föll efter första världskriget eller när när europeiska stater koloniserade Afrika och Asien, eller när Columbus åkte västerut, eller när vikingarna överföll folk i när och fjärran, eller när judéer och andra folk flydde Romarrikets härjningar och ställde till oro genom folkförflyttningar, eller när perser, hittiter och andra slogs om makten, eller...

Det finns ingen tydlig början på när eländet startade. Allt vi har är en flertusenårig historia av att det är "den andres" fel därför att han slog tillbaka först. Alla folkvandringar under historiens gång visar bara att vi inte löser världens problem genom att flytta runt stora folkgrupper som inte har sina rötter där de hamnar. 

Mycket av det som händer nu tillskrivs kolonialismen på 1800-talet. Antagligen för att det är en historisk epok som ligger tillräckligt nära i tid för att vi ska ha många fakta kring den, samtidigt som alla inblandade har lämnat jordelivet och varken kan försvara sig eller skuldbeläggas.

Kolonialismen innebar att vissa militärt och politiskt starka stater belägrade svagare stater för att få värdefulla saker, ta makt och-eller minska ett upplevt hot mot den egna existensen. Vi vars förfäder deltog i den på aggressorns sida verkar leva med ett stigma och önskan om att betala tillbaka, medan de som utsattes för den fortfarande vill hämnas. I det ljuset finns bara en lösning; att vi låter oss invaderas av offrens barn och låter dem göra som de vill hemma i vårt hus. Men vänta... är det inte det som håller på att hända? 

Kolonialism är inte bara något som européer begick. Araber, afrikanska stammar, sydamerikanska och asiatiska folk har en lång historia av maktkamp, våld och utnyttjande av andras svaghet. Det som skiljer oss från då är att vi nu har nått gränsen för planeten. Det finns inga nya landmassor att erövra som inte redan har mutats in och fått status i "världssamfundet", vilket har lett människosläkten in i en annan fas där de gamla beteendena inte funkar längre.

Om vi jämför oss människor och jorden med en damejeanne där socker och säd ska omvandlas till sprit, så är vi jästsvampen som under lång tid vuxit till. Men nu har vi nått maxgränsen för tillväxten och trycket börjar öka. Ska vi äta upp all näring och sedan dö av som vilken annan bakteriekultur som helst, eller finns det hopp för oss små jästsvampar? Hoppet står till att jorden är regenerativ på ett sätt en damejeanne inte är. Det tillkommer ny näring, så länge vi slutar förgifta jorden vi lever av. Och jag är inte lika positiv på den punkten.

Att vi alls har stater misstänker jag är en avgränsning i tid och rum som har gjort "utveckling" som vi känner den möjlig. Inom stabila stater som överlevt över tid, där det har funnits en lagom blandning av öppenhet och slutenhet, en lagom blandning av överhöghet och frihet för medborgare, en lagom blandning av tydliga ramar för folket och möjlighet att vara sig själv inom dem, har kultur och utveckling kunnat blomstra.

För stor oro och för stort tryck på befolkningen gör att utvecklingen stannar upp. Sverige är ett bra exempel. I vårt fall anser jag att det handlar om att sossarna tappade bollen redan på 60-talet. Sedan 1968 har det egentligen gått utför, även om till synes positiva saker hänt pga trögheten i systemen. På 80-talet hade sossarnas oförmåga att engagera unga och omforma och utveckla de politiska målen gått så i stå att moderaterna kunde ta över och rasera det som byggts upp.

Enligt mätningar var vi på många sätt tillbaka i samma situation som hundra år tidigare 2010. Högerns mål var inte att utveckla och omforma, utan att på ideologiska grunder rasera det sociala lapptäcket. Sedan dess har vi ett politiskt ledarskap som saknar visioner och ägnar mer tid åt att tjafsa och kasta paj på varandra än att bry sig om den långsiktiga utvecklingen och överlevnaden för riket. Skäms på dem. Det är i det bakvattnet totalitära idéer får näring igen, men om vi vill fortsätta vara ett öppet och tolerant samhälle måste vi vara intoleranta mot intoleranta ideologier. Det gäller extremhöger så väl som extremvänster inklusive extremreligiositet.

Frågan är vad vi har nu och hur vi kan hantera läget. Att "Väst" i något försök av skuldbelagd idé av att vilja ställa allt tillrätta i världen vill sprida "demokrati" och få alla länder att se likadana ut och bli en del i en kulturell soppa med inbyggda spänningar som med jämna mellanrum får explosiv utlösning pga frustration, irritation och krav på upprättelse genom att ge tillbaka med samma mynt, löser inte några problem. Många ropar efter dialog och jämställdhet, men något sådant mellan politisk-geografiska makter måste grundas på att var och en talar i eget namn och av egen erfarenhet. Vad vi ser nu är att vi sitter så fast i gamla konflikter och mönster så att det inte finns någon väg ut ur dem annat än med våld.

De försök att lugna vattnen, att försöka lösa konflikter med artighet och vänlighet har sitt ursprung i den kristna värdegrundens tes att vända andra kinden till. När vi sträcker oss utanför den geopolitiska avgränsningen och vill rädda världen gör det oss till en goda-viljans kolonialister av värsta sort. För vi kommer inte bara att hånas och motarbetas av "de andra". Vi kommer att förlora hela slaget i vår inautenticitet.

Jag tror att vi öppet och ärligt behöver kommunicera mellan alla möjliga grupper i hela världen om vi ska ro den här skutan i land. Inte för att i första hand skapa samarbeten, utan med mål att förstå, inte att sprida och blanda våra olika inställningar. Jag vill inte ha någon pluralistisk metakultur som överflyglar allt eller någon multikulturell soppa där ingen kultur kan bestå, där vi bara ser fasader av mat, kläder och en kulturell identitet som blir allt tommare och därför kommer att försvaras med allt våldsammare medel genom radikalisering när utanförskap och känslan av att inte höra hemma någonstans sätter klorna i folk.

Jag har i hela livet varit del av esperantorörelsen (esperanto är ett neutralt planspråk skapat 1887). När jag träffar människor från hela världen med detta neutrala verktyg för kommunikation kan vi vara oss själva och fira våra olikheter. Det finns en nyfikenhet på "den andra", en vilja att besöka andra kulturer och förstå det genuina. I stark kontrast ser jag på "multikulturen" i Sverige där blandning och utarmning av kulturer har skapat en bastard där ingen riktigt känner sig hemma längre. När inte ens svenskar känner sig hemma i sitt eget land, så har de ledande skapat en sådan krutdurk så jag har börjat fundera på att flytta någon annanstans för att slippa vara med om urladdningen.

Att hejdlöst blanda människor från diametralt motsatta samhällssystem och tro att det bara är att skaffa dem bostad och arbete så löser sig allt av sig själv, är en så fruktansvärt naiv inställning så det egentligen är rätt åt oss att vi har skapat den här situationen. Jag tror vi alla kommer att dra det korta strået. Utom möjligen de som vill oss illa och i lönndom har invaderat oss och bara väntar på rätt tillfälle.

Fortsätt läsa
219 Hits
0 Kommentarer

Risken för infiltration i goda organisationer

 

I en pågående mejlväxling så fick jag en knäpp på näsan av Kristoffer Hell för att jag länkade till Valhalla Movement som exempel på grupp som försöker göra något. De är enligt honom infiltrerade och jag ville veta hur han med säkerhet kunde veta det, på vilket jag inte fått något svar. Legenet konstaterade att Kristoffer i princip har rätt men att det inte får lamslå oss. Här följer mitt följande inlägg i den debagtten.

Vi lever i ett äventyr där vi inte kan vara säkra på någonting. Men det kanske är så att livet vore lika meningslöst om vi var säkra på sanningen, som en deckare där men först informeras om vem mördaren är och vad som ska hända, så att man inte råkar ut för otrevliga överraskningar. En sån deckare skulle man ju knappast titta klart på...

Livet är en livsfarlig balansgång och när man kan acceptera att man inte vet allt, men att det är ok, så kan man börja funka lite bättre och göra saker i glädje istället för ilska, sorg och/eller rädsla. Vi får acceptera att vi är halta och lytta som försöker leda blinda, och vara glada varje gång vi lär oss något nytt. Men för att lära något nytt måste man ta risken att inse och erkänna att man kanske har fel nu. Men om vi hade rätt svar från start vore inte det här äventyret, det här gigantiska spelet, själva resan, värd jobbet.

Jag håller också med Kristoffer om att det är ett problem att det vi uppfattar som positiva saker infiltreras av "andra sidan". Men jag uppfattar att han ser det som ett hot mot allt och att hela det nya handlar om att slåss mot det gamla med röd text i versaler. Men det man ger näring åt upptar hela ens tid till slut. Om man ger näring åt det man inte tycker om så växer det och fördunklar hela ens liv och sinne. Jag prenumererar på hans nyhetsbrev, men mer för att hålla koll på ryktena än för att fördjupa mig i och gotta mig åt eländet i världen. Har inte tid! Och så får man ju inte glömma det där med perspektiv. De som är programmerade och följer den andra sidan är lika upprörda över det de inte kan kontrollera som vi är...

Samtidigt anser jag att det är ett ännu större problem att vi som ändå vill något annat bär på programmeringar som vi är omedvetna om. Dessa gör oss till "Agent Smith" utan att vi själva begriper det. Detta är farligare än den uppenbara infiltreringen där vi ser en tydlig "motståndare" i form av Wall Street, Soros eller Wallenbergare. Men i dansen mellan ytterligheterna, utvecklingens yin och yang, kommer vi ingen vart om det inte finns grader i helvetet. Det gäller även desinfo och infiltrering eftersom det alltid finns korn av sanning i allt. Om man dessutom slutar se etablissemanget som en ond kraft som är ute för att krossa allt motstånd, och istället ser en danspartner som testar ens gränser i piruetter och kast, så blir hela upplevelsen åtminstone roligare. Och när vi kan skratta åt dem som vill förgöra oss har vi redan vunnit.

När det gäller organisering så konstaterar jag att dem vi ser som motståndare är kompakta försvarsverk av åsikter och regler, ofta i form av företag, myndigheter och liknande organisationer. De har så stor kraft och makt därför att de är stora med interna informationsnätverk. Svaret är alltså inte att vi lallar runt var och en för sig själv och håller för öronen och hoppas på en bättre värld. Vi måste också organisera oss, men inte på samma sätt, och inte på sätt som lätt kan korrumperas och kapas. Istället för att gnälla på än det ena än det andra, så komme vi längre om vi t ex skulle kunna speca vad en sån organiseringsmodell skulle kunna se ut som.

(Skrivet i mejlväxlingen Re: Fråga om "person":  "Har någon svensk jurist eller statstjänsteman definierat "person"?")

 

Senaste kommentar i detta inlägg
Viktoria
Det är balansen mellan att organisera sig utan att bli en organisation som går att sätta fingret på och i och med detta sabotera d... Read More
måndag, 16 mars 2015 7:07 PM
Fortsätt läsa
2032 Hits
1 Kommentar