Bonnarlunda Allehanda

Att se världen i ett nytt ljus är en bra början. Här bloggar våra medlemmar om saker de ser och vill förmedla till andra som söker nya förklaringar.

I en syntetisk värld är det allt fler som längtar efter autenticitet.

Underkategorier i denna kategori:

Folkrätt och autonomi

Att vara hjälten i sitt eget liv

Flockdjuret i oss vill vara en i mängden. Man vill inte sticka ut och dra på sig uppmärksamhet i onödan. Mänsklig kultur är en likriktning av tycke och smak som formar gruppgemenskaper och samhörighet. Samtidigt har vi en obändig längtan efter det särskilda och unika. Filmbranschen kryllar av berättelser om hjältedåd, från Stålmannen till små privata framgångssagor. 

Hjältekonceptet är inte nytt, men först när idén blir ens egen har den någon verklig kraft att skapa förändring i någons liv istället för att bara vara underhållning. Idén om det egna hjälteskapet har gamla anor och beskrivs även i modern litteratur. Det är modet att göra något nytt och tillfällena när man har chansen att vara en bättre människa som skapar hjälten.

Att tanken om hjälteskap är viktig för att man ska kunna mogna som individ, har sin grund i att människans kultur är en historia om domestisering. Genom årtusenden har vi tämjt vilda djur för nytta och nöje, men den mest domestiserade djurarten är ändå vi själva. Vi har blivit så enormt tama att vi närmast är slavar under kultur och teknik. Det politiskt korrekta har skapat en trång åsiktskorridor som inte tillåter nya tankar eller att någon tar saker i egna händer. Det finns ingen plats för hjältar.

Hela den mänskliga traditionen är en tankelikriktningsverkstad. Vi tänker väldigt sällan genuint egna och unika tankar. Vårt tankegods är till stora delar vårt kulturella arvegods. Tankarna har redan tänkts många gånger och stöpts om och knådats under många århundraden. En “ny tanke” är troligtvis inte det, men tankar som är nya för en själv kan förändra ens liv.

För många år sen kände jag mig väldigt tråkig och bestämde mig för att jag skulle införa principen att göra minst en ny sak varje dag. Regeln var sju nya saker per vecka i genomsnitt, eftersom en regel av det här slaget kan bli betungande annars. Och om man gör en ny sak så drar det ofta med sig flera nya saker på samma gång. Genomsnitt, alltså. Det nya kunde vara vad som helst. Från att testa ett nytt recept till middag, åka någonstans eller göra något helt oprövat. Efter några år insåg jag att det blivit en del av mig själv när en kompis sa: “Du är så rolig för du säger alltid ja när man föreslår något.” Jag bestämde mig för att jag behövde en ny princip.

Efter moget övervägande valde jag “Att göra en kärleksfull handling varje dag”. Helst skulle den som råkade ut för den inte veta att det var jag som gjorde det. Det skulle inte ge för mycket näring åt mitt ego. Till exempel började jag lägga i mynt i parkeringsautomater där tiden höll på att gå ut. Jag var extra noga med att vara artig och hålla upp dörrar och liknande småsaker. Tog upp skräp som andra tappat. Det gick ganska bra och jag kände mig nöjdare med livet. Ett par veckor efter att den nya principen hade börjat praktiseras blev jag inbjuden på kalas. En kompis tyckte jag skulle hänga med på födelsedagsfest till en av hennes kompisar, en man jag aldrig träffat. Någon sorts present måste inskaffas, men jag var urfattig student och var mitt uppe i en flyttstädning. Jag satte mig att meditera och frågade: “Vad av alla saker jag redan har skulle han vilja ha?”. Svaret var klockrent - en handduksstor linneduk full med Murphys lag. Du vet, “ljuset i slutet av tunneln är egentligen ett annalkande tåg”, “en smörgås som faller kommer alltid att landa med smörsidan ner” och liknande. Jag gjorde paket av duken men skrev inget på det. Väl framme stuvade jag ner det baktill bland alla andra paket som låg på ett bord. Öppnandet skulle ske senare på kvällen. Efter middagen gick jag och några andra en promenad. Plötsligt hörde vi skrik. Till slut kunde vi urskilja att flera ropade efter mig. Paketen hade öppnats i vår frånvaro och trots alla dyra och fina presenter, så var födelsedagsbarnet allra gladast för murphyduken. Han hade letat efter en sådan i flera år. Alla andra paket hade avsändare, men mitt var ju helt inkognito. De hade grunnat och räknat en lång stund innan de kom på att det måste komma från mig. Tack måste utdelas genast så skallgångskedja ordnades. 

Det blev den sista principiella handlingen av kärlek jag orkade utföra. Inte för att det tog tid, kraft eller uppfinningsrikedom att komma på saker, utan därför att jag inte klarade av att ta emot all kärlek som kom tillbaka. Jag älskade inte mig själv tillräckligt mycket för att få tillbaka den kärlek jag själv gav. Den tanken har levt med mig i många år nu men inte orkat slå rot igen.

För en tid sedan började jag leka med tanken att starta principen “Klara av minst en surdeg om dagen.” Efter många års sjukdom, arbetslöshet och “utanförskap” håller jag på att drunkna i sura saker som ständigt drar ner mig och hindrar mig från att komma framåt igen. Det kanske skulle lätta upp om jag skapade en princip för det? Sagt och gjort. Men inget har hänt. Principen är negativ och därför en surdeg i sig själv.

Inte förrän igår kom en förlösande tanke när jag tittade på ett tv-program. Sånt gör jag väldigt sällan, men om jag gör det försöker jag hitta russinen i kakan. Ett sånt russin ledde till en natt med intensiva drömmar och ett uppvaknande med tanken att den nya principen måste vara “Att bli hjälte i mitt eget liv”. Tanken har funnits i decennier, men inte förrän nu blev den begriplig och min egen.

Att vara en hjälte är att göra något extra, att bita ihop och ta itu med surdegar, att hjälpa någon annan i nöd, att sträcka sig den där extra biten som de flesta andra inte skulle göra. Principen inbegriper både “att göra nya saker” och “att göra kärleksfulla saker”, men är bredare än så. Jag tror jag funnit en stig ut ur det stillestånd jag befunnit mig i under många år. Risken är att man tar sig vatten över huvudet. Utbränd och duktighetskomplex har länge varit min kvarnsten. Men en hjälte är inte “duktig” på samma sätt som en liten flicka kan vara. Duktig är man för att beveka någon annan. Hjälten kommer inifrån och behöver inte uppskattning utifrån. Den enda risk man löper är att få ett rikt och innehållsrikt liv att se tillbaka på.

Fortsätt läsa
1938 Hits
0 Kommentarer

Studiebesök på Ridgedale i Sunne

Idag var det öppen visning av en permakulturgård i Västra Ämtervik, Sunne. Under två timmars konstant regnande och en temperatur på 6° höll de oväntat många besökarna uppmärksamheten fäst på Richard som berättade om grödor och djurhållning. På engelska. Några av oss orkade inte tänka på engelska (som är gårdens arbetsspråk) och fick sällskap av Yohanna som kunde berätta på svenska istället.

Personligen är jag lite allergisk mot att använda en annan nations språk på hemmaplan, särskilt när jag pratar med svenskar. Språk, kultur och förståelse för platsen hänger så intimt samman för mig. Man tappar något när man använder ett annat språk, som om något i kontakten och kommunikationen med själva platsen går förlorad. Den senaste tiden har jag dessutom använt esperanto så mycket, så hjärnan slog helt enkelt av när jag var tvungen att förstå engelska.

Det som är mest spännande med Ridgedale-gården är att de vågar testa och utveckla idéer som måste komma för att vi ska kunna försörja oss på mat globalt sett. Allt börjar lokalt. Om vi inte själva kan bidra till helheten så ska vi inte tro att Afrika och andra ställen, där det rent krematistiskt är billigare att framställa mat, kommer att tycka att det är ok att försörja oss i längden. Ämnet kyckling återkom vi till flera gånger. I Sverige konsumerar vi ca 80 miljoner kycklingar varje år. Ca 1% är ekologiska. De allra flesta kycklingar är av slaget "broiler" och föds upp på särskilda gårdar från vilka de nykläckta kycklingarna fraktas ut till uppfödare. En broiler är en hybrid av två olika hönsraser och det går inte att para två broilerindivider framgångsrikt. Det här innebär att i princip hela Sveriges kycklingproduktion hänger på att några få gårdar (ca 5 stycken) producerar kycklingar av en sort som inte är livskraftiga som egen varietet. Det är något genuint sjukt i det förfarandet. 

Hemma, när vi grunnar på permakultur, gör vi det ur ett "bonnarlunda-perspektiv". Det handlar mycket om att hitta avvägningar mellan arbetsinsatser, personliga styrkor och intressen, samt behovet att sörja för sitt eget fotavtryck. Strikt självförsörjning på heltid övergick i intensivt storjordbruk därför att det fanns andra livsstilar som lockade. Vi ser inte att lösningen är att gå tillbaka till det gamla. Lösningen ligger inte heller i industrijordbruket. Vi måste göra "som förr fast bättre". Ridgedale är i det perspektivet ett mycket intressant projekt som utvecklar tankar, erfarenheter och lärande i linje med bland annat Polyface. Det finns många projekt av samma sort världen över och det finns ingen återvändo. Ställen som Ridgedale måste bli det normala, inte ett ovanligt specialfall.

Fortsätt läsa
2170 Hits
0 Kommentarer

Den råa styrkan i passionerad övertygelse

Jag hade glömt känslan av att lyckas få universum att vika sig inför min vilja. Under mångårig nedstämd motgång hade jag glömt vilken skärpa man kan ha när man 'bara vet'. Hur det känns när universum viker sig omkring en och gör som man vill. Jag blev påmind förra veckan av vad Carmina Widmark berättade.

I 20-årsåldern hade hon gått från att vara ateist till att bli katolik. Glad i hågen, och så ostoppbar som man bara verkar kunna vara när man är ung och inte har fått på nöten av livet tillräckligt än, begav hon sig till Frankrike och ett nunnekloster. Hon ville bli nunna.

Efter en tid stod det klart att hon inte kunde bli det på en gång. Det fanns en väntetid. Fyra år skulle hon behöva vänta. Varför det? Hon visste ju att det var det här hon ville! Hon sa: "Jag skriver till påven och säger till honom att ändra på beslutet." Nunnorna svarade: "Neeej, det kan man inte göra."

Vår hjältinna tänkte ett varv till och sa: "Då åker jag till Rom och pratar med påven istället." Nunnorna svarade: "Neeeej, det kan man inte göra." Men lagom till påsk anordnades en gruppresa till Rom och med på den fanns, du vet vem.

Tidigt varje morgon steg hon upp, skrev ett brev till påven och knallade till Peterskyrkan. Hon kom inte längre än till schweizergardets färgglada vakter. De tog emot breven, och sen såg hon dem inte mer. Dag efter dag utspelade sig samma scen.

När påven gick sin påskvandring genom Rom stannade han alldeles nära där hon stod. Hon hade för säkerhets skull med sig ett brev till. Ifall hon skulle få en chans. Och den kom. Hon tog hans hand, hon höll om hans arm. Hon till och med lade ena armen om hans hals. Men i den allmänna uppståndelsen gick det ju inte att prata ostört.

Till slut kom dagen då gruppen skulle resa hem igen. Bedrövad insåg hon att oddsen inte såg bra ut. Med sjunkande mod begav de sig till den sista gudstjänsten. Därefter tillbaka till det kloster som varit deras härbärge under vistelsen. De skulle bara hämta sina väskor och sedan ta tåget tillbaka mot Frankrike. 

I porten till klostret stod en av nunnorna. Hon var alldeles till sig och gestikulerade att brevskriverskan skulle skynda sig. Hon hade telefonsamtal! I luren sa en av påvens sekreterare att hon och gruppen var välkommen till påvens privata kapell för gudstjänst dagen därpå. Efteråt skulle patern lyssna på vad det var för ett problem han läst om i breven.

"Men, jag är ju på väg hem..." sa hon och insåg att hon hade ett val att göra. Mot allt förnuft sa hon "jag kommer". Hon hade inga pengar, ingenstans att sova, ingen biljett för senare tåg, men ingenting annat betydde någonting. Hon hade nått målet. Nästan. Flera i gruppen valde att stanna med henne.

De fick träffa påven och hon fick berätta att hon inte på några villkor kunde vänta i fyra långa år på att se sin dröm gå i uppfyllelse. Han kunde inget lova och gjorde heller inga utfästelser. Hon reste tillbaka till nunnorna i Frankrike. De såg allt på henne med lite mer respekt nu. Men tiden gick, och ingenting hände.

Efter nio månader fick hon plötsligen veta att hon inte behövde vänta längre. Än idag vet hon inte exakt hur det gick till. 

Det låter som en fantasi, en skröna, men jag har sett bilderna hemma i hennes eget vardagsrum. Och jag blev påmind. Påmind om vilken enorm kraft vi alla har när vi vet exakt vad vi vill. Den fokuserade kraft som bakar ihop medvetandet till en målsökande plutoniumtung kraftpunkt som spränger alla gränser för vad man tror är möjligt.

Hur det gick sen? Några år gick, hon var vetgirig och frågvis. Ville ha svar på allt. Efterhand insåg hon att de inte går att hitta i religionens stelnade former. Den sant andliga vägen har inga sådana murar.

Fortsätt läsa
2163 Hits
0 Kommentarer

När allt egentligen är tvärtom

Vi lär oss hur världen funkar och senare i livet har vi svårt att lära om. Det här genomsyrar våra institutioner som politik, företagande, skolan, vården osv, osv.

Här kommer tre exempel på vägar ut ur programmeringen. En av mina favoriter när det gäller skolväsendet är sir Ken Robinson när han pratar om att skolan dödar kreativiteten.

 

Dan Pink pratar om vad som motiverar oss och konstaterar att det inte är pengar. Han beskriver varför idéer som medborgarlön är något vi bör börja diskutera offentligt. "The Candle Problem" är ett standardtest för att se vilken sorts belöning som skapar mest kreativitet. Pengar gör det inte.

 

Och om du fortfarande orkar, så kommer här en rolig dragning om vad som skulle få oss att både göra ett bättre jobb och må bättre på jobbet - The Happy Secret to Better Work.

 

Fortsätt läsa
2409 Hits
0 Kommentarer