Motstånd

Det finns olika sorters motstånd. Ett av dem är människor som inte tror på det man gör och försöker stoppa en av ett eller annat skäl. En sådan individ i min närhet har försökt att skydda mig från besvikelse, påstår hon. Så fort jag sagt något om att skriva en bok har det kommit sura gliringar. I förebyggande syfte sa hon saker som: 'Tror du verkligen att någon vill läsa det du skriver?', 'Om du skickar boken till fler så finns det inga kvar som kan köpa den.' Allt sagt i välmening, men ack så nedtryckt i skorna man känner sig. Hopplös. Vad gör man åt något sådant?

I det här fallet räckte det tydligen att låta henne läsa boken. Sedan var det tyst. Jag tar det som ett gott omen. 'Det är inte en genre jag normalt läser, men jag kunde inte sluta läsa.' Sånt värmer istället.

Om jag får välja så har jag hellre tusen osålda böcker på en hylla och känner mig nöjd och stolt för att jag i alla fall kom så långt, än att jag lyssnade på kritiken och aldrig vågade spänna min båge. Ett liv levt i rädsla är ett halvt liv.

Samtidigt är motstånd fullständigt nödvändigt. Kol förvandlas inte till diamant, ett stycke järn blir inte ett svärd, utan tryck, press och en del tillsatser. Detsamma verkar gälla även på det personliga planet. Utan motgångar blir man en slapp och menlös individ. Utan skärpa blir inget arbete utfört.

Jag vill ge ut en bok. Minst.
Bokutgivning - lite som att segla