Bonnarlunda Allehanda

Att se världen i ett nytt ljus är en bra början. Här bloggar våra medlemmar om saker de ser och vill förmedla till andra som söker nya förklaringar.

Personliga bloggar för medlemmar på Bonnarlunda

Finns det någon väg ut?

Finns någon nollpunkt? Kan vi komma överens om någon punkt i historien att utgå ifrån så att vi kan försöka lösa våra problem? Jag tror inte det.

De konflikter vi har idag är ärvda och de har en lång historia. Det är fruktansvärt det som sker, men det är inte krig som började när oroligheterna bröt ut i Syrien, eller när USA invaderade Irak, eller när någon såg till att rasera WTC, eller när Osmanska riket föll efter första världskriget eller när när europeiska stater koloniserade Afrika och Asien, eller när Columbus åkte västerut, eller när vikingarna överföll folk i när och fjärran, eller när judéer och andra folk flydde Romarrikets härjningar och ställde till oro genom folkförflyttningar, eller när perser, hittiter och andra slogs om makten, eller...

Det finns ingen tydlig början på när eländet startade. Allt vi har är en flertusenårig historia av att det är "den andres" fel därför att han slog tillbaka först. Alla folkvandringar under historiens gång visar bara att vi inte löser världens problem genom att flytta runt stora folkgrupper som inte har sina rötter där de hamnar. 

Mycket av det som händer nu tillskrivs kolonialismen på 1800-talet. Antagligen för att det är en historisk epok som ligger tillräckligt nära i tid för att vi ska ha många fakta kring den, samtidigt som alla inblandade har lämnat jordelivet och varken kan försvara sig eller skuldbeläggas.

Kolonialismen innebar att vissa militärt och politiskt starka stater belägrade svagare stater för att få värdefulla saker, ta makt och-eller minska ett upplevt hot mot den egna existensen. Vi vars förfäder deltog i den på aggressorns sida verkar leva med ett stigma och önskan om att betala tillbaka, medan de som utsattes för den fortfarande vill hämnas. I det ljuset finns bara en lösning; att vi låter oss invaderas av offrens barn och låter dem göra som de vill hemma i vårt hus. Men vänta... är det inte det som håller på att hända? 

Kolonialism är inte bara något som européer begick. Araber, afrikanska stammar, sydamerikanska och asiatiska folk har en lång historia av maktkamp, våld och utnyttjande av andras svaghet. Det som skiljer oss från då är att vi nu har nått gränsen för planeten. Det finns inga nya landmassor att erövra som inte redan har mutats in och fått status i "världssamfundet", vilket har lett människosläkten in i en annan fas där de gamla beteendena inte funkar längre.

Om vi jämför oss människor och jorden med en damejeanne där socker och säd ska omvandlas till sprit, så är vi jästsvampen som under lång tid vuxit till. Men nu har vi nått maxgränsen för tillväxten och trycket börjar öka. Ska vi äta upp all näring och sedan dö av som vilken annan bakteriekultur som helst, eller finns det hopp för oss små jästsvampar? Hoppet står till att jorden är regenerativ på ett sätt en damejeanne inte är. Det tillkommer ny näring, så länge vi slutar förgifta jorden vi lever av. Och jag är inte lika positiv på den punkten.

Att vi alls har stater misstänker jag är en avgränsning i tid och rum som har gjort "utveckling" som vi känner den möjlig. Inom stabila stater som överlevt över tid, där det har funnits en lagom blandning av öppenhet och slutenhet, en lagom blandning av överhöghet och frihet för medborgare, en lagom blandning av tydliga ramar för folket och möjlighet att vara sig själv inom dem, har kultur och utveckling kunnat blomstra.

För stor oro och för stort tryck på befolkningen gör att utvecklingen stannar upp. Sverige är ett bra exempel. I vårt fall anser jag att det handlar om att sossarna tappade bollen redan på 60-talet. Sedan 1968 har det egentligen gått utför, även om till synes positiva saker hänt pga trögheten i systemen. På 80-talet hade sossarnas oförmåga att engagera unga och omforma och utveckla de politiska målen gått så i stå att moderaterna kunde ta över och rasera det som byggts upp.

Enligt mätningar var vi på många sätt tillbaka i samma situation som hundra år tidigare 2010. Högerns mål var inte att utveckla och omforma, utan att på ideologiska grunder rasera det sociala lapptäcket. Sedan dess har vi ett politiskt ledarskap som saknar visioner och ägnar mer tid åt att tjafsa och kasta paj på varandra än att bry sig om den långsiktiga utvecklingen och överlevnaden för riket. Skäms på dem. Det är i det bakvattnet totalitära idéer får näring igen, men om vi vill fortsätta vara ett öppet och tolerant samhälle måste vi vara intoleranta mot intoleranta ideologier. Det gäller extremhöger så väl som extremvänster inklusive extremreligiositet.

Frågan är vad vi har nu och hur vi kan hantera läget. Att "Väst" i något försök av skuldbelagd idé av att vilja ställa allt tillrätta i världen vill sprida "demokrati" och få alla länder att se likadana ut och bli en del i en kulturell soppa med inbyggda spänningar som med jämna mellanrum får explosiv utlösning pga frustration, irritation och krav på upprättelse genom att ge tillbaka med samma mynt, löser inte några problem. Många ropar efter dialog och jämställdhet, men något sådant mellan politisk-geografiska makter måste grundas på att var och en talar i eget namn och av egen erfarenhet. Vad vi ser nu är att vi sitter så fast i gamla konflikter och mönster så att det inte finns någon väg ut ur dem annat än med våld.

De försök att lugna vattnen, att försöka lösa konflikter med artighet och vänlighet har sitt ursprung i den kristna värdegrundens tes att vända andra kinden till. När vi sträcker oss utanför den geopolitiska avgränsningen och vill rädda världen gör det oss till en goda-viljans kolonialister av värsta sort. För vi kommer inte bara att hånas och motarbetas av "de andra". Vi kommer att förlora hela slaget i vår inautenticitet.

Jag tror att vi öppet och ärligt behöver kommunicera mellan alla möjliga grupper i hela världen om vi ska ro den här skutan i land. Inte för att i första hand skapa samarbeten, utan med mål att förstå, inte att sprida och blanda våra olika inställningar. Jag vill inte ha någon pluralistisk metakultur som överflyglar allt eller någon multikulturell soppa där ingen kultur kan bestå, där vi bara ser fasader av mat, kläder och en kulturell identitet som blir allt tommare och därför kommer att försvaras med allt våldsammare medel genom radikalisering när utanförskap och känslan av att inte höra hemma någonstans sätter klorna i folk.

Jag har i hela livet varit del av esperantorörelsen (esperanto är ett neutralt planspråk skapat 1887). När jag träffar människor från hela världen med detta neutrala verktyg för kommunikation kan vi vara oss själva och fira våra olikheter. Det finns en nyfikenhet på "den andra", en vilja att besöka andra kulturer och förstå det genuina. I stark kontrast ser jag på "multikulturen" i Sverige där blandning och utarmning av kulturer har skapat en bastard där ingen riktigt känner sig hemma längre. När inte ens svenskar känner sig hemma i sitt eget land, så har de ledande skapat en sådan krutdurk så jag har börjat fundera på att flytta någon annanstans för att slippa vara med om urladdningen.

Att hejdlöst blanda människor från diametralt motsatta samhällssystem och tro att det bara är att skaffa dem bostad och arbete så löser sig allt av sig själv, är en så fruktansvärt naiv inställning så det egentligen är rätt åt oss att vi har skapat den här situationen. Jag tror vi alla kommer att dra det korta strået. Utom möjligen de som vill oss illa och i lönndom har invaderat oss och bara väntar på rätt tillfälle.

Fortsätt läsa
220 Hits
0 Kommentarer

Nu är det snart dags för e-boken

Jag hade sett fram emot en möjlig finansiering av tryckning av boken, men den har tillfälligt fryst inne. Därför får den första upplagan bli elektronisk. Jag orkar inte dra ut på det längre. Nästa bok har dessutom redan börjat skriva sig.

I ett par veckor har jag sysslat med annat. Det känns som om boken är klar, men när jag satte mig och skulle lägga upp det första kapitlet som provläsning för hugade spekulanter, så hittade jag genast småsaker att skruva på. Man blir nog aldrig nöjd, men någonstans måste man sätta gränsen.

När mina kompisar i spexet krisade inför premiären en gång i tiden och oroade sig för att de skulle glömma och missa saker, så lugnade jag dem med att publiken ändå inte har läst manus, så de vet inte hur vi tycker att det ska bli. Jag får klappa mig på huvudet med samma uppmaning. Så länge budskapet går fram och folk är glada, så är det bra. Jag har inga planer på att bevara mitt verk i byrålådan i flera år för att göra det "perfekt". Det börjar snarare kännas som om vissa stycken tappar nerv när jag rotar för mycket i dem. Jag började ju ändå skriva på den för 8-9 år sen nu. Tur att programmet jag använder sparar ögonblicksbilder med några minuters mellanrum så att man kan ta tillbaka tidigare versioner. 

Hela boken består av 30 kapitel varav de senare är mer omfattande. Pdf-versionen i pocketformat räknar till ca 550 sidor. "Alldeles för mycket" sa de på kursen om bokutgivning. "Radera hälften". Men det går inte. Historien är vad den är. Jag hade kunnat klippa den på mitten och bara ge ut själva upplösningen, men då missar man ju uppbyggnaden. Det funkar inte. Det skulle bli obegripligt. Dessutom handlar den om tre saker på samma gång. En kärlekshistoria, en resa och det jag tycker är roligast att upptäcka - en annorlunda samhällsordning.

Om du ser en flik med "Röda boken" uppe i huvudmenyn kan du klicka på den och läsa början på historien. Det är ingen idé att ens försöka sälja något utan att ge smakprov. Men om du tycker om min stil, så sägs det att boken bara blir bättre och bättre. Dessutom hoppas jag ju naturligtvis att det går bra att sälja den, för då kan jag trycka en pappersversion och kanske till och med ta ledigt från annat som pockar på uppmärksamhet (läs "jobb") och få ur mig nästa bok snabbare än den första.

Fortsätt läsa
149 Hits
0 Kommentarer

Bokutgivning - lite som att segla

Branschen är en utmaning. Många vill ge ut böcker och många vill tjäna pengar. Men det är bra. För om man vore helt ensam om att vilja ge ut en bok så skulle man ha oöverstigliga problem framför sig. Istället gäller det att lära sig navigera i de här farvattnen. Man kan se på bokutgivning som en segeltur. Med sjökort, kompass och en duglig skuta kommer man ganska långt.

I skärgårdens farleder slåss stora tankerfartyg, finlandsfärjor och småbåtar med varandra i en enda röra. Det finns regler, men inte alla verkar känna till dem eller bry sig. Samma sak verkar gälla i förlagsvärlden. Det gäller tydligen att vara finurlig, påstridig och uppfinningsrik.

I supertankerklassen har vi Bonniers och förlag som Norstedts som nyss blivit uppköpta av Storytel. De stora förlagen ger ut några tiotal böcker per år. Det är konkurrens om en biljett till den båten. Men det finns ungefär 10 000 manus som vill bli böcker i omlopp varje år. När de här jättarna dessutom köper upp varandra, hur påverkar det möjligheterna?

I Bonnierflottan finns flera halvstora fraktfartyg med lätt igenkännbara namn. Men det finns hundratals förlag, de flesta små och mellanstora. Och sen dräller det av småbåtar, jollar och pråmar . Det går att få biljett till en av färjorna, men utbudet är begränsat. Lättare då att hyra en liten båt och ta en tur.

Just nu ligger jag väl förankrad i en dold vik på en kobbe långt ut i skärgården. Jag spanar med min kikare på trafiken längre bort och bidar min tid.

 

 

Fortsätt läsa
367 Hits
0 Kommentarer

Motstånd

Det finns olika sorters motstånd. Ett av dem är människor som inte tror på det man gör och försöker stoppa en av ett eller annat skäl. En sådan individ i min närhet har försökt att skydda mig från besvikelse, påstår hon. Så fort jag sagt något om att skriva en bok har det kommit sura gliringar. I förebyggande syfte sa hon saker som: 'Tror du verkligen att någon vill läsa det du skriver?', 'Om du skickar boken till fler så finns det inga kvar som kan köpa den.' Allt sagt i välmening, men ack så nedtryckt i skorna man känner sig. Hopplös. Vad gör man åt något sådant?

I det här fallet räckte det tydligen att låta henne läsa boken. Sedan var det tyst. Jag tar det som ett gott omen. 'Det är inte en genre jag normalt läser, men jag kunde inte sluta läsa.' Sånt värmer istället.

Om jag får välja så har jag hellre tusen osålda böcker på en hylla och känner mig nöjd och stolt för att jag i alla fall kom så långt, än att jag lyssnade på kritiken och aldrig vågade spänna min båge. Ett liv levt i rädsla är ett halvt liv.

Samtidigt är motstånd fullständigt nödvändigt. Kol förvandlas inte till diamant, ett stycke järn blir inte ett svärd, utan tryck, press och en del tillsatser. Detsamma verkar gälla även på det personliga planet. Utan motgångar blir man en slapp och menlös individ. Utan skärpa blir inget arbete utfört.

Fortsätt läsa
686 Hits
0 Kommentarer

Jag vill ge ut en bok. Minst.

När jag började skriva på det som har blivit en bok (och håller på att bli fler) hade jag varken planer eller förhoppningar. Jag ville få ner tankarna och bilderna på papper för att slippa ha dem i huvudet.

Nu när jag ser resultatet och hör försöksläsare säga att jag måste ge ut den, så har jag fått börja utforska ett helt nytt område; bokutgivning.

Uppskjutandets ädla konst har jag i många år odlat till perfektion, men nu finns ingen återvändo. Boken ska ut! Att skicka den till förlag verkar vara meningslöst. Det är många som skriver böcker i Sverige. De stora förlagen ger kanske ut 20-40 böcker per år, men tusentals står i kö. Därför måste det bli egenutgivning.

För det ändamålet anmälde jag mig till en kurs på Folkuniversitetet. Den var givande. Mina planer verkar vettiga, men nu har jag mer förståelse för detaljerna. Så det är bara att kavla upp ärmarna och starta. Men först en mugg te...

 

Fortsätt läsa
376 Hits
0 Kommentarer